Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt!

Inlägg publicerade under kategorin Personlig utveckling

Av Tant Grön - 14 april 2009 19:19

Ja, det är väl så att dom allra flesta av oss vill ha och behöver ha vänner. Men vad ÄR en vän?


Dagens ämne: vänner…


Själv har jag nog haft svårt att definiera begreppet vän, för att vara helt ärlig. När jag var yngre tänkte jag aldrig på det här. Jag har alltid haft lätt för att få nya bekantskaper och reflekterade inte över om dom blev nära vänner eller inte. Vissa betydde mer än andra naturligtvis, åtminstone under en period. Vissa ratade jag när det kändes enbart som nån envägskommunikation… Det kanske var så att jag inte hade så stort behov av nära vänner eftersom jag hade syskon, som jag kunde vända mig till när jag hade några funderingar. Speciellt min äldsta syster, som är borta sen några år tillbaka, var en riktigt god vän under många år. Mina egna barn har alltid betytt mycket för mig och jag räknar dom som mina verkliga vänner, men det blir ju lite kluvet där eftersom man samtidigt är förälder.


För mig är en vän en person som man kan lita på i vått och torrt, som gillar en precis som man är på gott och ont, som man kan prata med om allt utan att det läcker ut till höger och vänster… en person som bryr sig när man mår dåligt. Så försöker jag bete mig själv som vän… men min erfarenhet genom livet är att såna vänner sällan existerar! Eller så har jag fått allt helt om bakfoten.


Eller kanske det är så att jag inte själv är en så bra vän som jag tror? Jag kanske inte gör rätt för att själv få riktigt bra vänner, hemska tanke. När jag var barn var jag blyg och ängslig, hade perioder under skoltiden när jag blev lite mobbad (eller retad som det hette på den tiden), men även perioder när jag själv retades. Vi var få barn i min ålder där jag växte upp och blev man ovänner fanns det ingen annan att leka med – då var det bara att gå hem och ha tråkigt. Kompisar har jag alltid haft, men när jag tänker efter hade jag aldrig nån riktig vän eller så hade jag inte förmågan att skaffa nån. Eller kan det vara så att jag har fel definition av hur en vän är?? Knepigt knepigt…


Man hör ju om en del som har gamla vänner från skoltiden som dom fortfarande umgås med och då tänker jag alltid: hur är det möjligt?? Jag har inte kontakt med en endaste en från skoltiden! Men å andra sidan har jag flyttat… eller kan det bero på att ingen av mina gamla kompisar vill ha kontakt med mig? Eller jag med dom? Knepigt knepigt...


Kanske det är så, att jag fortfarande inte behöver nära vänner - att jag nöjer mig med trevliga bekanta? Många värdesätter sig själva utifrån hur många vänner dom har, men nåt sånt behov existerar inte hos mig – det kan jag ärligt säja. När jag umgås med folk gör jag det därför att jag vill diskutera saker, för att jag kanske behöver hjälp eller att jag hjälper nån av mina kompisar med nåt… Jag umgås därför att det är roligt och inspirerande… Om jag tycker att umgänget blir för tajt eller känns besvärande på nåt vis då backar jag (för det mesta). Ibland har jag funderat på varför… Har jag dåligt förtroende för andra människor? Vill jag inte ha nån inpå livet för att jag är rädd att bli besviken om det visar sig inte hålla? Det är ju faktiskt inte så skoj att bli besviken på en vän… Eller kan det vara så att jag helt enkelt inte har behovet? Knepigt knepigt…


På nåt vis känns det ändå att för mig handlar vänskap om kvalité framför kvantitet. Att omge sig med en mängd polare för att känna sig populär har aldrig legat för mig och dom få verkliga vänner jag har, är jag väldigt rädd om. Men det tål att funderas på, det här… mellan varven. Ibland behöver man ju faktiskt en riktig vän och vice versa.


Hur definierar DU en riktig vän??


ANNONS
Av Tant Grön - 1 april 2009 14:44

Ja, nu väntar massarbetslöshet i detta land. Vem är förvånad? Ingen, antar jag. Tyvärr är ju inte sorgen dessto mindre fast ingen är förvånad.


Dagens ämne: massarbetslöshet väntar – fler jobbcoacher åt folket!!!


Men regeringen har ju löst problemet, visste ni det? Joda, man ska anställa en sjuhelsikes massa jobbcoacher hos arbetsförmedlingarna runt om i landet samt engagera externa aktörer i ämnet. Dessa jobbcoacher ska alltså se till att folk får jobb… eller?? Vilka jobb, kan man ju fråga sig. Fördelen är väl att dom som får jobb som coacher åtminstone får jobb!! ("Förutom upphandlingen av externa aktörer anställer arbetsförmedlingen också 700 egna jobbcoacher.")


Sen kan man ju undra varför det satsas på detta nu, när det finns så få jobb. Varför har man inte satsat på folk som är arbetslösa sen tidigare och varit det i flera år? Det är ju alltid lättare att få jobb som nybliven arbetslös än när man varit utan jobb länge och när det dessutom finns så få jobb lediga, som det gör nu. Jag har varit arbetslös i flera år, men inte har nån jobbcoach engagerat sig i det! Det har jag fått fixa själv, stundvis med nåt tappert försök från AF att stoppa in mig i nån åtgärd som endast lett till leda… hos mig alltså. Jobb har jag alltid fixat på egen hand och nån utbildning har jag inte kunnat få hjälp med, fast det förmodligen gett mig större chans till jobb. Jag har även försökt starta eget, men det är svårt att få låna pengar… Nu börjar jag förmodligen vara alldeles för "kall" på arbetsmarknaden för att få nåt jobb alls. Några futtiga säsongsjobb kanske jag kan lyckas få, men inte blir det nåt bestående där heller.


Det jag personligen saknar hos AF idag är deras direktkontakter med företag, som innebär att en arbetsgivare i behov av folk direkt kan vända sig till AF för att få tips om arbetssökande med rätt kompetens. Sånt existerar inte idag.


Ja, jag vet… jag är jävligt missnöjd!! Pratet om jobbcoacher får ett löjets skimmer över sig i mina öron. Jag vet precis hur det funkar och tanken kanske är god, men lik f-b så finns det väldigt ont om jobb! Däremot kostar det en massa skattepengar ("Som en av åtgärderna för att möta problemen på arbetsmarknaden har regeringen avsatt 2,9 miljarder kronor under en treårsperiod för att Arbetsförmedlingen ska kunna handla upp personliga jobbcoacher. De ska ge ett individanpassat stöd till personer som mister jobbet." - "Coachningsuppdraget ska vara i högst tre månader och det företag som upphandlas får 9.000 kronor per uppdrag och en bonus på 2.000 kronor om insatsen resulterar i ett jobb.") att anställa alla dessa jobbcoacher och kanske kanske kan nån enda lyckas ta sig ut på arbetsmarknaden tack vare coaching, men jag tvivlar på att det har nån större effekt. Man får ju tänka på att ALLA anställningar räknas dvs även kortidsanställningar och vikariat - man får aldrig nån bild över hur många som får bestående anställningar. Många är ju tillbaka i systemet efter ett tag. För min del kan man använda skattepengar på bättre sätt. 


Det är ju även så, att jag som arbetslös 50-plussare ofta har mer erfarenhet än den som ska coacha mig och det lär jag inte vara ensam om att vara!! Kanske att yngre människor kan ha hjälp av en coach, vad vet jag, men tidigare har vanliga handläggare kunnat hjälpa till. Duger inte såna längre? Kan vi dessutom känna oss övertygade om att en jobbcoach är kompetent nog för att hjälpa en arbetslös person? Jag menar, att vara arbetslös innebär inte enbart att inte ha ett arbete… Det innebär att man har sämre med pengar, man har inga arbetskompisar, man kanske mår väldigt dåligt av att inte ha nåt vettigt att göra och kanske tappar dygnsrytmen. Dessutom är vi alla olika och min fundering är om dessa snabbutbildade jobbcoacher har förmågan att hantera det bättre än vad erfarna handläggare kan.


Eller KAN det vara så, att en jobbcoach ÄR en handläggare?? Hm… men det låter tjusigare med jobbcoach, på engelska å allt… Så då måste det ju bara vara bra, eller?? Eller kan det vara ett spel för gallerierna?? Åh nej, hemska tanke…


Vad tror DU att en jobbcoach kan göra för att fixa jobb, som inte en handläggare kan?


ANNONS
Av Tant Grön - 26 mars 2009 15:33

Ja jag har länge betecknat mig själv som ateist eftersom jag inte tror att det finns nån Gud, men vad betyder egentligen ateism i sin fulla mening?


Dagens ämne: ateism - en liten definition!


Jag hittade en bra sida på nätet som tar upp definitionen av ordet ateism. Enligt denna sida bär många på en missuppfattning om vad ateismen egentligen är. Citat: Denna missuppfattning förstärks tyvärr av ordböckernas definition (även om det är en tolkningsfråga). Man tror att ateismen är tron att guds existens är motbevisad, men så är inte alltid fallet. Att tro att det inte finns någon gud är ett undantagsfall av ateismen, och ingen generell definition.


Ateism betyder avsaknad av tro på en eller flera gudar och kan delas in i två varianter: svag och stark ateism. Svag ateism innebär avsaknad av tro på en eller flera gudar. Den kallas även för negativ ateism som betyder att den inte uttrycker någon tro alls utan endast misstro och då i detta fall, misstro mot gudar. Stark ateism är nog vad dom flesta förknippar med ateism: det är en övertygelse om att det inte finns några gudar. Citat: Där den svaga ateismen enbart säger att det inte finns tillräckliga grunder för att tro, menar den starka ateismen att det finns skäl att tro att all gudstro är falsk.


Jag tycker att sidan är väldigt intressant och den som vill läsa vidare (finns mycket att läsa där om ateism!) hittar den här: Länk


Trots att jag är ateist har jag stor respekt för troende människor. Jag vet hur mycket tron kan betyda för en del. Naturligtvis har jag även själv en tro, dock inte på gudar. Jag tror på människans egen inneboende kraft och den som vill kalla det för godstro får göra det, men jag anser inte att jag tror på nån gud alls. Ämnet kan jag diskutera hur länge som helst, dock inte här - ingen orkar läsa!! Dessutom kan jag tycka att vissa typer av diskussioner ska föras öga mot öga. Sidan jag hittade gav mig i alla fall klart besked om att jag är en stark ateist! 


Är DU ateist och i så fall, vilken typ?

Av Tant Grön - 25 mars 2009 08:42

När jag jobbade i Jämtland under sommarn hittade jag denna text på Pastorsexpeditionen och fastnade för den. Moder Teresa är den person som jag beundrar mest här i världen. Fast jag inte är det minsta religiös kan jag ändå tycka att hon verkligen var en god människa - en äkta kristen som jag beundrar! Många tycker sig vara så religiösa och präktiga, men tyvärr finns inte det äkta kristna tänket och beteendet hos alla. Moder Teresa var en äkta medmänniska!


Gör det ändå, av Moder Teresa


Det goda du gör idag glömmer folk ofta imorgon: gör det ändå.


Om du är snäll kanske folk anklagar dig för att ha själviska, dolda motiv: var snäll ändå.



Om du är framgångsrik kommer du att få några falska vänner och några vekliga fiender: var framgångsrik ändå.



Om du är ärlig och uppriktig kanske folk lurar dig: var ärlig och uppriktig ändå.


Vad du tillbringar år med att bygga kan någon kanske förstöra över en dag: bygg ändå.


Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka: var lycklig ändå.


Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt: ge världen ändå det bästa du har.


Du förstår, när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud.

Det var ändå aldrig mellan dig och de andra 








Av Tant Grön - 18 mars 2009 15:49

Ja, det har på nåt sätt blivit så, att vi människor inte får vara ledsna eller deppiga längre – alla ska vara så effektiva och duktiga på alla sätt och vis. Istället äter fler och fler antidepressiva mediciner för att hålla humöret uppe!


Dagens ämne: våga vara deppig…


Men frågan är: är det normalt att alltid vara på bra humör och att sträva efter att vara så himla lycklig hela tiden? Skulle inte tro det… Människan har aldrig varit enbart lycklig och på gott humör. Vi behöver nog våra depparperioder för att ladda om och ta nya tag emellanåt, likaså perioder av sorg när vi mist en nära anhörig eller vän eller gått igenom en skiljsmässa t ex. Även perioder av trötthet när vi har fått barn och inte får sova i nån ordning… Inte kan man ju vara på topp då!!


Tyvärr tvingas folk idag till att alltid ligga på topp: man ska vara effektiv på jobbet och hemma och på fritiden och gudarna vet när… Vi ska vara duktiga medarbetare, arbetskamrater, föräldrar, träningskompisar osv osv. Men… det går ju inte ihop!! Inte utan att det straffar sig i alla fall…


Läste för ett tag sen om SMÅ barn som är stressade pga att dom aktiveras alldeles för mycket redan från spädbarnsåldern! Det är skrämmande! Föräldrarna aktiverar sina spädbarn med babysim och andra aktiviteter, när i själva verket små barn enbart behöver umgänge med sina föräldrar och eventuella syskon. Att t ex få sitta i en babysitter på köksgolvet och titta på när resten av familjen rör sig i rummet räcker långt åt ett litet barn på några månader.


Men vårt samhälle är idag uppbyggt så, att man ska vara aktiv som en överenergisk hamster!! Med den följden att fler och fler måste äta antidepressiva mediciner för att orka med… Man kan hålla sig för skratt!!


Faktum är att deppighet kan vara kreativt! Det gör att man varvar ner, funderar på hur man ska bli pigg och rask igen, hittar nya vägar till att må bra… osv. Naturligtvis handlar det inte om djupa depressioner utan om "vanlig" melankoli då man känner sig låg och kanske vill vara för sig själv eller inte har lust att göra sånt man annars pysslar med. Man kanske inte orkar vara riktigt social… Jag kan ju tänka att om vi skulle acceptera det här hos varann vore det inget problem att vara deppig under kortare perioder. Kanske skulle vi till och med stötta varann vid såna tillfällen, vem vet?


Vågar DU vara deppig?

Av Tant Grön - 17 mars 2009 08:28

Hittade igår ett blogginlägg om barnuppropet Länk


Eftersom jag känner att jag håller med om det han skriver undertecknade jag, som mamma, naturligtvis genast uppropet Länk


Man brukar ju säja att när förståndet tar slut tar våldet vid!! Vad gott kommer det ut av det?

Av Tant Grön - 26 februari 2009 13:57

Varför är så många så veliga? Vill man både ha kakan kvar och äta den, eller vad är det som gör att så många inte kan vara uppriktiga och raka?


Dagens ämne: detta velande... 


Jag menar… om man är osäker kan man säja det: ’jag är osäker!!’ Jättelätt – tre ord!! Eller om man inte vill så säjer man det: ’jag vill inte!!’ Också bara tre ord… Istället för att linda in skiten i hur många ord som helst, känns ju tre ord väldigt, väldigt enkla att klämma ur sig. En del skyller på att dom inte vill såra nån… Oh my God!! Vilket svepskäl!! Skulle snarare tro att såna personer inte vågar ta konsekvenserna av sitt agerande och sina åsikter; ett väldigt egoistiskt beteende.


Eller kan det vara så, att en del inte har förmågan att ta reda på vad dom egentligen vill, eller tycker? Att yngre människor har svårt för det är inte så konstigt, tycker jag: det kan ju ta ett tag att komma underfund om sig själv. Men när det handlar om fullvuxna, nästan övermogna människor, då blir jag verkligen fundersam… Har dom levt så hela livet? Levt med att aldrig kunna riktigt välja… Som min polare brukar säja: hur är det möjligt??


Kanske det är jag som är så pantad att jag inte begriper fenomenet?? Men det konstiga är, att dom flesta säjer att det är viktigt med uppriktighet och ärlighet, oavsett relation… ändå träffar man ständigt på folk, som absolut inte vet hur man gör när man är uppriktig och ärlig. Många uttrycker en massa åsikter, men det är inte alltid detsamma som att stå för sina åsikter och att vara uppriktig.


Är DU velig??

Ett klokt ord


Av Tant Grön - 23 februari 2009 07:31

Ja, så var det dags att skriva lite om pragmatikern... denna personlighet som jag, enligt en seriöst framtagen test vid Umeå universitet, har begåvats med.


Dagens ämne: pragmatikern i mig...


Enligt testet är en pragmatiker en anpassningsbar handlingmänniska med både fötterna på jorden, som trivs bäst när han/hon får träffa många olika människor. Detta stämmer exakt på mig! När jag var barn gick jag på tältmöten och andra möten enbart för att få vara bland folk... jo, det är helt sant! Och mina jobb har varit bland människor, allra helst många olika hela tiden - blir uttråkad om jag trampar runt bland samma personer hela tiden, därför har praktiska serviceyrken fallit mig på läppen.


Dessutom deltar en pragmatiker till 100 % i allt som händer här och nu, uppfattar riktligt med detaljer i omgivningen, har lätt för att komma ihåg saker och ting. En pragmatiker brukar inte köra huvudet i väggen utan hittar realistiska vägar. Man uppfattas som en pålitlig och effektiv person och är smidig i kontakter med andra. Som pragmatiker är man tålmodig och är lätt att ha göra med, men i de små sammanhangen kan man ha en viss stelhet och okänslighet i förhållande till andra människor. Det här stämmer också helt in på mig som person...


Däremot kan man som pragmatiker känna en viss obeslutsamhet, särskilt när man inte har tillräckligt med fakta att grunda sina beslut på, och man är snarare konservativ än radikal. Ens kritiska omdömen är ofta rättvisa och väl genomtänkta, men att de kan emellanåt uppfattas som taktlösa och personliga. Som pragmatiker vill man gärna hitta den objektiva sanningen och kunna förklara saker och ting. Jag är en pragmatiker, absolut!!


En pragmatiker kan dock upplevas som mycket inskränkt och konservativ och näst intill omöjlig att påverka.  Joda, det där känner jag igen...


En pragmatisk människa går främst på sinnesintryck, därefter på tanke... känsla kommer efter det och sist intuition! Jag är en rätt utpräglad pragmatiker enl testet dvs mina värden ligger ganska högt på dom punkter som stämmer in för pragmatiktern. 


Enligt testet finns det 16 olika personligheter: förutom pragmatikern finns det praktikern, realisten, vårdaren, idésprutan, kluringen, säljaren, drömmaren, organisatören, ugglan, producenten, professorn, kamraten, idealisten, fixaren och lyssnaren.


Sen kan man ju fundera på vilken betydelse ett sånt här test har, men faktum är att jag tyckte det var väldigt bra att få sätta fingret på "varför" jag är som jag är.  Typiskt pragmatikern, skulle jag vilja påstå!!  Därutöver kan jag tycka att det kan vara bra att ha lite hum om vilka drag som är utpräglade hos en, för att kanske kunna hitta rätt yrke t ex...


Vilken personlighet tror DU att DU är?? 

Translate

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad är viktigast rent konkret för dig när det gäller att skona miljön?
 Välja ekologiskt/KRAV när jag handlar mat.
 Åka tåg istället för flyg så ofta jag kan.
 Åka så lite bil som möjligt.
 Odla egna grönsaker utan konstgödning.
 Undvika allt som innehåller palmolja.
 Undvika alla sojaprodukter som inte är KRAV-märkta.
 Engagera mig i miljörörelsen.
 Vara medlem i WWF (World Wide Fond).
 Vara medlem i Greenpeace.
 Donera pengar till olika miljöprojekt.
 Välja att äta vegetarisk mat.
 Är det någon mening att göra något??
 Men... vem bryr sig???

Presentation


Tant Grön - filosoferar över ditt å datt!!

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Blogkeen
Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se