Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt!

Inlägg publicerade under kategorin Personlig utveckling

Av Tant Grön - 11 november 2009 17:48

Ja, det händer ju några gånger under livets gång att man hamnar i nya faser: man flyttar hemifrån, börjar jobba, skaffar familj, skiljer sig... osv. Många av oss upplever liknande händelser i livet och allt påverkar oss, på ett eller annat vis. Att flytta hemifrån är ju en stor händelse: man går från barn till vuxen... kanske skaffar familj och barn, hus... En del bor kvar där man är född och uppvuxen - andra flyttar till annan ort, kanske långt hemifrån och rycker upp rötterna ordentligt. En del av dom som flyttar återvänder efter några år till barndomsplatsen... kanske som pensionärer. Det finns alla varianter på det här.


Själv flyttade jag hemifrån när jag var 17 och har inte återvänt sen dess. Till en början bodde jag några mil hemifrån, i  närmsta stad där jag utbildade mig till mitt första yrke. Därefter fick jag jobb på annan ort, lite längre hemifrån och blev kvar där - det är nu över 35 år sen! På den tiden var det här en okänd plats, med dåligt rykte bland mina kompisar hemmavid. Inte kunde jag väl mena allvar med att flytta hit?? Joda, jag hade ju fått jobb... och sen blev jag kvar. Det var jobbigt från början eftersom jag inte kände nån här, men via jobb och fritidsintressen lärde jag känna ganska mycket folk och fick en hel del vänner och bekanta. Sen blev det barn som i sin tur genererade fler vänner och bekanta via dagis och skola och fritidsaktiviteter. Under vissa perioder hade vi ganska mycket umgänge med olika vänner och bekanta och även till stor del min egen familj.


Men jag har nog alltid haft lite svårt för att dra människor allt för nära - är nog lite enstöring i grunden: en social enstöring! Genom åren har bekantskapskretsen krympt: allt eftersom barna har blivit mer och mer självgående och mycket pga att jag blev av med mitt jobb för några år sen. Den här stadiga bekantskapskretsen av föräldrar och arbetskamrater har upplösts. Mina egna fritidsaktiviteter har också minskat och då även sociala kontakter via den vägen... Jag har under en period varit extremt socialt uttröttad! Det enda som har funkat har varit det självskrivna via mina barn: deras respektive och även till viss del kompisar. I övrigt har min ork för socialt umgänge varit noll - endast dom perioder jag har jobbat och haft jobbarkompisar har den biten funkat, men privat har jag varit extremt sellektiv under senare år. Visst har jag umgåtts med människor utanför familjen (dvs mina egna barn med resp), men jag har valt umgänge väldigt bestämt och umgåtts endast med människor som verkligen har tillfört mig nåt. Övriga har jag fullständigt ratat... Ibland har det känts alldeles förskräckligt hemskt - ibland har det känts helt underbart! Men jag inser att orsaken till det här är, att jag har haft det extremt jobbigt under ganska många år och den här selekteringen har varit ren självbevarelsedrift. Man måste faktiskt inte umgås med folk man inte gillar, om man inte vill! Man får faktiskt vara så asocial som man själv vill och mår bra av.


Men om då flytten hemifrån är en stor förändring, finns det även en annan förändring som är enormt stor: när ens egna barn flyttar hemifrån! Ja, det gick ju bra medan nån av barna fanns kvar, men när siste man lämnar boet blir det en riktig helomvändning. Åtminstone har det varit så för mig och jag anar att jag inte är ensam om den upplevelsen. Kanske blir det extra extremt när man är ensamstående som jag, men jag vet ju om par som skiljer sig sen sista ungen lämnat boet och man plötsligen inser att det man hade gemensamt var barnen. Min upplevelse är att helt plötstligt har man inget gratis längre: inga kompisar som travar in och ut i lägenheten, ingen musik som dunkar på vare sig man vill eller inte... ingen mat som måste fixas, tvätt som måste tvättas, städning som måste göras... osv just för att det finns en ungdom i huset som man inte alltid är överens med. Helt plötsligt gör jag som jag vill, med allt. En ytterst konstig känsla efter att under mer än 30 års tid alltid haft nån eller några att ta hänsyn till - människor och djur. Det tog ett bra tag innan jag "fattade" vad som hade hänt... att en helt ny känsla hade drabbat mig. Jag som är uppvuxen i en stor familj där man aldrig fick vara ensam och sen haft egen familj med allt vad det innebär av aktiviteter och umgänge - "helt plötsligt" var jag helt ensam. Inte övergiven, men helt ensam i mitt hem. Det var en effekt som jag inte var beredd på... och det har tagit ganska lång tid innan allt har landat ordentligt i mitt medvetande: jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som egentligen har hänt. Visst har jag ju hört föräldrar som ojjat sig över hur hemskt det är när barna flyttar hemifrån, men jag har inte rikigt förstått det... Barna finns ju kvar, man kan träffa dom när man vill osv osv... Men när yngste sonen flyttat och verkligheten hann ikapp mig - att det blir så otroligt tomt eftersom det även handlar om alla kompisar och andra... ja, då förstod jag. En ytterst skum känsla som jag aldrig upplevt förut...


MEN... som den pragmatiker jag är ramlar jag inte ner självömkansgropen utan tar naturligtvis tag i problemet, även om det har tagit lite tid (eftersom jag inte riktigt lokaliserat anledningen till mina reaktioner förrän på senare tid). Ytterligare en anledning till denna förvirrade period har varit väntan på jobbesked som hade inneburit flytt till Jämtland - en hängande fundering över var jag skulle hamna. Var ska jag bo? Under ganska lång tid har jag mentalt hängt i luften och jag kan säja ärligt att sånt är jäääävligt jobbigt!


Men en ny fas i livet väntar nu och det känns väldigt bra. Det är en skön känsla att livet inte är så inrutat att jag inte kan tänka mig flytta, trots att jag är i den åldern när många riktigt rotat ner fötterna på ett ställe och inte för sitt liv kan tänka sig byta bostadsort... Skönt att jag inte har så många vänner här på orten, att jag inte har ett jobb som tvingar mig kvar, att mina barn finns på andra orter i landet - skönt att ha friheten att kunna börja om på ny kula, lära känna "nya" människor, börja med aktiviteter på "nytt" ställe och kunna känna att det är riktigt, riktigt roligt! Och det roligaste av allt: att få återta den vardagliga kontakten och det vardagliga umgänget med min vuxna dotter! Ett umgänge som vi haft en "lucka" på under ganska många år nu... ett umgänge som nu kommer att ligga på en vuxen nivå: inte som mamma och dotter lika mycket som förut. Känslan av att det aldrig är för sent för nåt, oavsett vad det är, är otroligt energigivande.


Vetskapen om att man aldrig ska ge upp är just nu bekräftad!


Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta!
(Kinesiskt ordspråk som har följt mig under många år.
)



ANNONS
Av Tant Grön - 19 oktober 2009 18:42

På Internet alltså! I DN idag finns en artikel om just detta. Intressant må jag säja, eftersom jag själv surfar i cybern en hel del och kan känna ibland att det kanske blir väl mycket, men om artikeln stämmer överens med verkligheten är det ju inget bekymmer.


Om man blir smartare och mer beslutsfattande genom att surfa på nätet är det ju väldigt positivt. Personligen måste jag säja att jag har lärt mig väldigt mycket via mitt surfande. Har hittat information som varit svår att komma åt annars och via olika forum diskuterat olika saker med andra, som naturligtvis kan vara väldigt givande. Dessutom kan det många gånger vara socialt att "umgås" med folk via nätet istället för att sitta för sig själv och glo på TV, som en jämförelse.


För mig som varit arbetslös långa tider har nätet varit en räddare i nöden, det måste jag säja. Jag har lärt känna en del människor tack vare nätet... Och självklart gör Internet det enklare när det gäller kontakt med myndigheter: man slipper sitta i telefonkö vilket är mycket värdefullt när man endast har mobiltelefon. Via mail kan man idag sköta det mesta av kontakterna med t ex arbetsförmedlingen och A-kassan och även andra myndigheter samt göra sina bankaffärer, handla via postorder, hålla kontakt med gamla bekanta som man inte längre träffar... Man kan blogga och ventilera åsikter som fyller skallen... Internet är bra helt enkelt, om du frågar mig!


Om man dessutom blir smartare och mer beslutsfattande av att använda sig av Internet finns det ju absolut ingen anledning att låta bli - att surfa alltså!


ANNONS
Av Tant Grön - 11 oktober 2009 08:51

Kom att tänka på detta uttryck när jag läste en krönika i Expressen idag. En pappa som beklagade sig över pekfingermorsor på stan, när han är ute med sitt barn. Och javisst, det kan säkert vara så men jag kan nog heller tycka att det ofta är andra reaktioner när pappor tar hand om sina egna barn.


Pappor som tar hand om sina egna barn ses ofta som otroligt duktiga! Mammor är aldrig lika duktiga - det är självklart att mammor ska ta hand om sina barn, eller hur? En mamma som inte gör det är fruktansvärt dålig, medan en pappa kan fullständigt skita i sina barn och ändå komma undan med hedern i behåll.


Pappor är dessutom ofta (var det förr i alla fall) barnvakt åt sina egna barn! Ja, det är fucking unbelieable! En mamma är aldrig barnvakt åt sina egna barn... Har personligen alltid retat mig på det här uttrycket!


Pappor har ofta en tendens att skylla på mamman när dom inte vill engagera sig i sina egna barn: mamman tillåter inte papporna att vara tillsammans med deras egna barn. Det är alldeles säkert så många gånger, men inte alltid. Det finns pappor som inte är ett dugg intresserad av sina barn, otroligt men sant - det krävs ingen förbjudande mamma där!


Jag minns när jag fick barn och var på BB: pappan i fråga blev hembjuden till grannarna på mat och cigarrökning  - själv tog jag hand om vår lilla bäbis och inte var det nån som tyckte att det var så märkvärdigt. Om jag var ensam hemma med barnen var det aldrig nån granne som bjöd mig på mat, inte en enda gång... Eller frågade om jag behövde nån hjälp av nåt slag. Mammor fixar ju sånt själv! Ja, jag låter lite bitter, jag vet - men det är jag inte. Jag ser mer det komiska i det hela! Stackars pappan kunde inte ens fixa mat så grannarna måste bjuda honom...Efter skiljsmässan har pappans deltagande varit under all kritik, ändå är det rätt okej i mångas ögon. Om jag som mamma hade varit hälften så värdelös som förälder, vad hade hänt då? Ska inte gå in på detaljer, men jag retar mig på just detta att pappor som tar hand om SINA EGNA barn anses så otroligt duktiga, medan samma sak är en självklarthet för mammor att göra, utan större ovationer.


Det finns mycket att säja om det här, beroende på ur vilken synvinkel man ser det. Att ojja sig över pekfingermorsor känns lite hysteriskt: dom får även mammor stå ut med, speciellt unga mammor. Vi rutinerade morsor kan ha en tendens att vara lite förmanande. Den som känner sig lugn och trygg kan faktiskt se pekfingermorsornas förmandande som goda råd! Men jag vet ju själv hur det är när man fått barn, särskilt första barnet: man vill vara så duktig och man tror att man kan ALLT! Att ta emot råd skadar aldrig - om man sen vill bry sig om råden eller inte är ju upp till en själv.


Självklart tycker jag att det är bra när pappor engagerar sig i sina barn, men i mina ögon är det en självklarhet - allt annat är illa!


Av Tant Grön - 10 oktober 2009 14:37

Jajjemän, nu är det klart med allt när det gäller mitt nya kliv i livet. Har kikat på en jättefin lägenhet och även skrivit kontrakt med hyresvärden - klappat och klart att flytta in till 1 dec! Jag har väldigt svårt att förklara hur lycklig jag är över det här, tror att det är enbart mina närmaste som riktigt förstår - dom som varit med om hur det har varit under ett antal, ganska många, år. Tänker faktiskt inte ens försöka förklara...


Men jag kan försäkra er om att lägeheten är helt underbart fin, en trea på övervåningen av en f d disponentvilla ombyggd till ett mindre hyreshus. Lägenheten är ljus och fin, jättefräsch och med snedtak i hela våningen (höga snedtak) som gör att den blir otroligt ombonad. Stort fint badrum med tvättmaskin och torktumlare, stort ljust kök med fräsch inredning och med ett lågt fönster framför diskbänken: som på beställning eftersom jag verkligen gillar det!


Läget är också bra. Lite på sidan men ändå inte ensligt och nära till centrum med affärer. Passar mig perfekt! Det känns som att den lägenheten har väntat på mig, eftersom allt har klaffat så otroligt bra. En euforisk känsla, kan jag tala om...


Dessutom är det skönt med lite omstart i livet! New balls!!


Av Tant Grön - 1 september 2009 07:42

Jamen visst, från och med idag har jag tre månader uppsägningstid av min lägenhet. Det känns bra: att ha ett mål i sikte, att få ta nya tag, att få byta miljö, att komma nära dottern, att ha större chans till jobb... Enbart positivt allt detta!


Yes box!!

Av Tant Grön - 28 augusti 2009 18:35

Ett klokord från Wayne W Dyer i hans serie av kort med olika ursäkter och deras omvända meningar - Excuses begone!


Ajöss med ursäkter!!


Ursäkt:

Det kommer att bli svårt.

Ajöss med ursäkten:

Jag har förmågan att genomföra vilken uppgift som helst som jag bestämmer mig för och gör det med lätthet och välbefinnande.



Av Tant Grön - 28 augusti 2009 08:08

...ska min yngste son göra i helgen. Det känns lite konstigt att han som bott med mig så länge, bara han och jag och flyttade hemifrån för 1½ år sen, ska flytta så långt bort! Det har gått så fort senast åren - plötsligt var även han en vuxen person...


Det är nog lite synd om yngsta barnet i en familj... Jag minns att även min mamma hade svårt att släppa min yngste bror - han blev liksom aldrig vuxen i hennes ögon medan alla vi andra var vuxna ganska tidigt. Fast jag kan inte säja att jag ser min yngste son som nåt litet barn precis. Däremot har jag svårare att vänja mig vid att han är vuxen och klarar sig själv, om jag jämför med mina två äldre barn. Inte så att jag försöker ligga över på nåt vis, det är mer mentalt det här. 


Egentligen tycker jag att det är jättekul att han gör det han känner för, flyttar dit han vill och att han fixar allt på egen hand. Självständiga barn har varit mitt mål och jag tycker att ambitionen har lyckats. Alla tre är väldigt självständiga, samtidigt som vi har bra förhållanden. Det känns som att mitt uppdrag har varit att försöka ge dom rätt redskap för att dom ska kunna skapa sig ett bra liv och bli bra människor. Resultatet är enligt mitt sätt att se, att mina barn har blivit bättre människor än vad jag själv är, på flera olika vis. Det känns väldigt bra... Vi ligger på plus!


Och ett plus är det även att jag snart har anledning att ta en tripp till Skåne nån gång emellanåt! 



Av Tant Grön - 26 augusti 2009 09:55


Var uppmärksam på strömningarna (flödet) i ditt liv
(Pay attention to the flow in your life) - sagt av Wayne W Dyer

Translate

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad är viktigast rent konkret för dig när det gäller att skona miljön?
 Välja ekologiskt/KRAV när jag handlar mat.
 Åka tåg istället för flyg så ofta jag kan.
 Åka så lite bil som möjligt.
 Odla egna grönsaker utan konstgödning.
 Undvika allt som innehåller palmolja.
 Undvika alla sojaprodukter som inte är KRAV-märkta.
 Engagera mig i miljörörelsen.
 Vara medlem i WWF (World Wide Fond).
 Vara medlem i Greenpeace.
 Donera pengar till olika miljöprojekt.
 Välja att äta vegetarisk mat.
 Är det någon mening att göra något??
 Men... vem bryr sig???

Presentation


Tant Grön - filosoferar över ditt å datt!!

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Blogkeen
Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se