Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt!

Inlägg publicerade under kategorin Personlig utveckling

Av Tant Grön - 20 maj 2014 14:13

Ja, jag fick ett litet uppdrag här om dan: att göra en broschyr till Sågkvarns Gård i östra Småland! Han som driver gården gör det på ett miljövänligt och även på ett mycket kulturbevarande sätt, med hästdrift på åkrarna med redskap från början av 1900-talet.


Nu tänker han utöka verksamheten genom att ha turridningar och skjutsar med häst och vagn, som vem som vill kan beställa tid för. Han tar även emot besökare, enskilda, grupper och familjer som får se sig om på gården, träffa djuren och kanske följa honom i hans arbete. Det är allt detta som broschyren handlar om och beskriver gården i ord och bild.


Jätteroligt projekt och väldigt intressant eftersom det involverade mig i gården och Fredriks arbete på ett annat sätt än tidigare via hans Facebooksida.


Jag har hållit på med sånt här förut, fast jag har ingen utbildning eller så annat än en kurs i Photoshop. Jag redigerade medlemstidningen för Ådalens släktforskarförening i ganska många år och jag har även gjort annat, samt att jag har gjort några hemsidor. Så det var kul att få fräscha upp kunskaperna lite och se att det faktiskt sitter kvar!


Och dessutom känns det roligt att kunna hjälpa en grabb som Fredrik som verkligen gör ett gott jobb på många olika vis!   

ANNONS
Av Tant Grön - 1 januari 2012 10:25

Ja, det är ju lika otroligt varje gång - att det senaste året har gått så fort! Det känns som alldeles nyss som jag firade jul och nyår i Skåne, men det är ett helt år sen... Tiden är ett besynnerligt begrepp!


Under 2011 har det hunnit hända en del saker, som vanligt under ett år. Största händelsen är att jag blivit farmor... Annat som har hänt är att jag har bytt bil, inget märkvärdigt men ändå har det hänt. Mina två söner har på var sitt håll hittat utbildningar som förmodligen kommer att leda till bra jobb för deras del: ett inom IT-branchen och ett inom hantverksbranchen - sånt känns alltid bra för en förälder! Min dotters sambo har lyckats få jobb också, efter en lång och emellanåt väldigt hård kamp...


Som farmor är jag outsägligt stolt över mitt lilla barnbarn Hampus! I höstas var jag i Skåne i några veckor och fick umgås med underverket riktigt ordentligt och det var obeskrivligt roligt. Han är en from och pratsam liten grabb, pigg och allert... en riktigt rolig unge! Det hände ganska mycket under dom tre veckor jag var där, som det gör med så små barn - han fyllde fyra månader medan jag var där och hann med att hitta sina händer, börja ta på saker, skratta lite och få smakprov på potatis och morötter. Dessutom pratade vi väldigt mycket med varann! Det värsta är att han (och självklart hans pappa och mamma) är lite väl långt bort... fast samtidigt är det skoj att ha anledning att åka till Skåne mellan varven!



Hampus snackar med farmor!   


Bytt bil, ja... min gamla Saab 99 har gjort sitt så jag har bytt till en Volvo 740. Saaben är egentligen bra, men det är lite jobb med den - det är ju en gammal bil - och jag är mer förtjust i Volvo än hur det är, så jag kände att jag inte ville lägga ner mer pengar på Sabben. Så... Gamla Bettan har fått stryka på foten. Förhoppningsvis är det nån Saab-entusiast som är intresserad av henne, det vore det bästa. Det känns inte riktigt bra att skrota en riktig och fungerande bil... Har lagt ut annons på Blocket och det är några som hört av sig, så jag får se hur det artar sig.


I övrigt har det varit ett lugnt år, kan jag säja... Det har tuffat på i maklig takt här. Allt är ju relativt och det beror ju på vilka förväntningar och krav man har... Tycker själv att det varit en bra år rent personligt, det har varit mest positiva händelser, sånt som driver tillvaron framåt, små och stora händelser... om jag ser till min egen personliga tillvaro, vill säja. I övrigt finns mycket att önska, om man ser till det stora hela här i landet och i Europa och i hela världen!


Önskar alla ett bra 2012! Vad som är bra är upp till var och en att bedömma... Allt är som sagt relativt!   


ANNONS
Av Tant Grön - 30 april 2010 15:28

Jajjemän, sista helgen som arbetssökande på ett tag - på måndag är det dags att bege sig till jobbet! Det känns himla bra, jag begriper inte riktigt själv hur bra det känns... Härligt att få kliva upp på vardagsmornarna och ha en tid att passa, ha fikarast och lunch, en tid när dan är slut och man får gå hem igen.


Det blir väldigt besynnerligt i längden att inte ha dom här ramarna, när man är van sen tidiga år att jobba. Periodvis har jag tyckt att jag har vant mig, men så fort det dyker upp nåt jobb känner jag hur vidrigt jag egentligen tycker att det är. Nu har jag vetat om det här jobbet i två månader och det har faktiskt varit jättejobbigt - hade ju velat börja direkt jag fick veta att jag fått det! Samtidigt som det kändes jätteskönt att ha allt klart i god tid och slippa det här med att söka jobb. Så det var lite kluvet... Det tog ett tag innan jag riktigt kopplade att jag INTE behövde söka jobb: det satt hårt i ryggmärgen. Vanans makt efter lång tid som arbetssökande...


Sen är det ju det här med pengarna som blir så otroligt jobbigt i längden. Fast man vänjer sig ju vid det också, men jag känner mig ofta fruktansvärt tråkig som aldrig har råd att göra nåt. Det går liksom jämt upp hela tiden. Fördelen är ju att man lär sig att klara sig på lite och att allt utöver a-kasseersättningen är lyx! Men det blir hämmande, det kommer man inte ifrån.  Och med dagens ersättning är det rent bedrövligt sen man hamnat på 65%-nivån. Tror inte folk fattar hur eländigt det egentligen kan vara. Röda Korsets fd chef som inte klarade sig på 60 000 kr/mån skulle behöva lära sig att leva på 8-9000 per månad, om ens det. Det skulle vara ett lämpligt straff för honom, annars önskar jag ingen att gå arbetslös länge.


Jag tycker ju mig ändå har klarat det bra, men visst sätter det sina spår. När det gäller att planera har jag totalt tappat greppet - jag kan inte planera nåt eftersom jag inte vet hur det ser ut två veckor framåt. Kanske har jag fått jobb eller blivit anvisad nån praktikplats eller blivit utskickad på nån aktivitet av nåt slag... Helt oviss framtid har man faktiskt. Ibland känns det som att man är på nåder i sitt eget hemland där man jobbat och betalat skatt i hela sitt vuxna liv plus att ens alla förfäder gjort detsamma, om ni fattar vad jag menar. A-kassa har jag betalat i 35 års tid oavbrutet, ändå ska man nästan be om ursäkt för att man inte får jobb och måste "leva på samhället" (vilket man inte gör) och dessutom med en regering som gör allt för att försämra för folk som inte lyckas få jobb. Och så denna sits när man hamnat på 65% ersättning: där blir man  kvar så länge man inte har ett heltidsjobb i minst ett års tid!


Usch ja, nu gnäller jag! Men jag har banne mig rätt att göra det också, så det så!


Rösta rätt till hösten för allt i världen så att alla människor har en chans att leva drägligt i detta välfärdsland!! Eller ska vi ha ett land där klyftorna växer och alla som hamnar "utanför" aldrig har en chans att ta sig in igen? Visst, man kan ju förstå att en del tycker att vi ska betala lite skatt och få mer i plånboken, men hur funkar det i längden? Som att pinka på sig: det känns bra på en gång, men blir äckligt kallt och blött efter en stund. Man kan ju även tycka att man inte ska betala för andra men det är ju så det funkar i ett solidariskt samhälle. Fast det vet väl snart ingen vad det är... Egosamhälle är vad vi ser idag och det kan väl gå an så länge man är rik och frisk och har jobb, men alla har det inte så och kommer aldrig att ha det så heller. Jag tror att samhället vore mycket bättre om fler hade en mer humanistisk inställning, men jag kanske är antik?


Usch ja, jag gnäller ännu mer! Nån som hänger på?

Av Tant Grön - 24 februari 2010 11:26

Ta dig tid att kika in hos Daddys och se denna film!


Se filmen HÄR

Av Tant Grön - 25 januari 2010 09:27

Ja... så paff var det länge sen jag blev! När jag igår var på min första körövning med Thorshammarskören... vad händer? JO, en tjej kommer fram till mig och säjer: Jamen, det ÄR ju du!!


Fågelholk, kan jag säja!! Jag, alltså... såg ut som en sån alldeles säkert. Jo, jag kände igen henne, men vem VAR hon? Så mycket folk jag har träffat i mina dar, så många ansikten som passerat framför mina ögon... jag kunde inte placera henne. Inte ens när hon sa sitt namn och påminde mig om varifrån vi känner varann... det tog en stund innan poletten ramlade ner.


Saken är den, att hon och jag sjöng tillsammans i den musikgrupp jag nämnde tidigare, i början av 70-talet hemma i byn! Hon är lite yngre än jag, men jag gick i samma klass som en av hennes systrar, som också var med i den här musikgruppen. Vi har inte setts på över 35 år alltså! Att hon anade vem jag var berodde på att hon är med i körens styrelse och hade hört att jag provsjungit och sett mitt namn, så hon var lite beredd - det var inte jag, kan jag säja!!


Men, jättekul självklart... ojoj!! Hur det kan bli! Det var en händelse att det blev just denna kör för min del, men ibland känns det som ödets nyck när det händer såna här saker. Lustigt nog hade en annan medlem av den gamla musikgruppen nyligen ringt till den här tjejen, efter många många år... så hon tyckte att det var ganska otroligt alltihop. Men att hon och jag än en gång sjunger tillsammans, efter nära på 40 år, är nästan svårt att tro...


I övrigt mycket positiv upplevelse av kören! Längtar redan till söndagkvällarna framöver...

Av Tant Grön - 7 december 2009 15:00

Jamen visst... nu är jag installerad i mitt nya trevliga hem!

Några bilder bjuder jag på idag:


Vardagsrummet:

 

 
Köket:
   

Av Tant Grön - 26 november 2009 09:37

Ja, precis... sista rycket på den här sidan landskapsgränsen - snart är jag Medelpading! En Nolaskogsare i Medelpad: det låter väl bra?


Allt är nu snart packat å klart, städningen är i princip klar... så skönt! Annars är ju det vanliga att man flyttar ut och SEN städar man. Det är så vidrigt jobbigt, tycker jag. Därför bestämde jag mig för att städa under tiden jag packar och röjer och har tagit städningen allt eftersom. Lite rörigt har det varit, men jag tror att jag kommer att vara väldigt nöjd när vi tömt lägenheten på söndag och endast torkning av golven är det som återstår i städningsväg. Kan nog klappa mig på axeln då och tala om för mig själv att jag varit smart... Yes box!


Så... see ya på andra sidan... landskapsgränsen alltså!

Av Tant Grön - 11 november 2009 17:48

Ja, det händer ju några gånger under livets gång att man hamnar i nya faser: man flyttar hemifrån, börjar jobba, skaffar familj, skiljer sig... osv. Många av oss upplever liknande händelser i livet och allt påverkar oss, på ett eller annat vis. Att flytta hemifrån är ju en stor händelse: man går från barn till vuxen... kanske skaffar familj och barn, hus... En del bor kvar där man är född och uppvuxen - andra flyttar till annan ort, kanske långt hemifrån och rycker upp rötterna ordentligt. En del av dom som flyttar återvänder efter några år till barndomsplatsen... kanske som pensionärer. Det finns alla varianter på det här.


Själv flyttade jag hemifrån när jag var 17 och har inte återvänt sen dess. Till en början bodde jag några mil hemifrån, i  närmsta stad där jag utbildade mig till mitt första yrke. Därefter fick jag jobb på annan ort, lite längre hemifrån och blev kvar där - det är nu över 35 år sen! På den tiden var det här en okänd plats, med dåligt rykte bland mina kompisar hemmavid. Inte kunde jag väl mena allvar med att flytta hit?? Joda, jag hade ju fått jobb... och sen blev jag kvar. Det var jobbigt från början eftersom jag inte kände nån här, men via jobb och fritidsintressen lärde jag känna ganska mycket folk och fick en hel del vänner och bekanta. Sen blev det barn som i sin tur genererade fler vänner och bekanta via dagis och skola och fritidsaktiviteter. Under vissa perioder hade vi ganska mycket umgänge med olika vänner och bekanta och även till stor del min egen familj.


Men jag har nog alltid haft lite svårt för att dra människor allt för nära - är nog lite enstöring i grunden: en social enstöring! Genom åren har bekantskapskretsen krympt: allt eftersom barna har blivit mer och mer självgående och mycket pga att jag blev av med mitt jobb för några år sen. Den här stadiga bekantskapskretsen av föräldrar och arbetskamrater har upplösts. Mina egna fritidsaktiviteter har också minskat och då även sociala kontakter via den vägen... Jag har under en period varit extremt socialt uttröttad! Det enda som har funkat har varit det självskrivna via mina barn: deras respektive och även till viss del kompisar. I övrigt har min ork för socialt umgänge varit noll - endast dom perioder jag har jobbat och haft jobbarkompisar har den biten funkat, men privat har jag varit extremt sellektiv under senare år. Visst har jag umgåtts med människor utanför familjen (dvs mina egna barn med resp), men jag har valt umgänge väldigt bestämt och umgåtts endast med människor som verkligen har tillfört mig nåt. Övriga har jag fullständigt ratat... Ibland har det känts alldeles förskräckligt hemskt - ibland har det känts helt underbart! Men jag inser att orsaken till det här är, att jag har haft det extremt jobbigt under ganska många år och den här selekteringen har varit ren självbevarelsedrift. Man måste faktiskt inte umgås med folk man inte gillar, om man inte vill! Man får faktiskt vara så asocial som man själv vill och mår bra av.


Men om då flytten hemifrån är en stor förändring, finns det även en annan förändring som är enormt stor: när ens egna barn flyttar hemifrån! Ja, det gick ju bra medan nån av barna fanns kvar, men när siste man lämnar boet blir det en riktig helomvändning. Åtminstone har det varit så för mig och jag anar att jag inte är ensam om den upplevelsen. Kanske blir det extra extremt när man är ensamstående som jag, men jag vet ju om par som skiljer sig sen sista ungen lämnat boet och man plötsligen inser att det man hade gemensamt var barnen. Min upplevelse är att helt plötstligt har man inget gratis längre: inga kompisar som travar in och ut i lägenheten, ingen musik som dunkar på vare sig man vill eller inte... ingen mat som måste fixas, tvätt som måste tvättas, städning som måste göras... osv just för att det finns en ungdom i huset som man inte alltid är överens med. Helt plötsligt gör jag som jag vill, med allt. En ytterst konstig känsla efter att under mer än 30 års tid alltid haft nån eller några att ta hänsyn till - människor och djur. Det tog ett bra tag innan jag "fattade" vad som hade hänt... att en helt ny känsla hade drabbat mig. Jag som är uppvuxen i en stor familj där man aldrig fick vara ensam och sen haft egen familj med allt vad det innebär av aktiviteter och umgänge - "helt plötsligt" var jag helt ensam. Inte övergiven, men helt ensam i mitt hem. Det var en effekt som jag inte var beredd på... och det har tagit ganska lång tid innan allt har landat ordentligt i mitt medvetande: jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som egentligen har hänt. Visst har jag ju hört föräldrar som ojjat sig över hur hemskt det är när barna flyttar hemifrån, men jag har inte rikigt förstått det... Barna finns ju kvar, man kan träffa dom när man vill osv osv... Men när yngste sonen flyttat och verkligheten hann ikapp mig - att det blir så otroligt tomt eftersom det även handlar om alla kompisar och andra... ja, då förstod jag. En ytterst skum känsla som jag aldrig upplevt förut...


MEN... som den pragmatiker jag är ramlar jag inte ner självömkansgropen utan tar naturligtvis tag i problemet, även om det har tagit lite tid (eftersom jag inte riktigt lokaliserat anledningen till mina reaktioner förrän på senare tid). Ytterligare en anledning till denna förvirrade period har varit väntan på jobbesked som hade inneburit flytt till Jämtland - en hängande fundering över var jag skulle hamna. Var ska jag bo? Under ganska lång tid har jag mentalt hängt i luften och jag kan säja ärligt att sånt är jäääävligt jobbigt!


Men en ny fas i livet väntar nu och det känns väldigt bra. Det är en skön känsla att livet inte är så inrutat att jag inte kan tänka mig flytta, trots att jag är i den åldern när många riktigt rotat ner fötterna på ett ställe och inte för sitt liv kan tänka sig byta bostadsort... Skönt att jag inte har så många vänner här på orten, att jag inte har ett jobb som tvingar mig kvar, att mina barn finns på andra orter i landet - skönt att ha friheten att kunna börja om på ny kula, lära känna "nya" människor, börja med aktiviteter på "nytt" ställe och kunna känna att det är riktigt, riktigt roligt! Och det roligaste av allt: att få återta den vardagliga kontakten och det vardagliga umgänget med min vuxna dotter! Ett umgänge som vi haft en "lucka" på under ganska många år nu... ett umgänge som nu kommer att ligga på en vuxen nivå: inte som mamma och dotter lika mycket som förut. Känslan av att det aldrig är för sent för nåt, oavsett vad det är, är otroligt energigivande.


Vetskapen om att man aldrig ska ge upp är just nu bekräftad!


Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta!
(Kinesiskt ordspråk som har följt mig under många år.
)



Translate

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad är viktigast rent konkret för dig när det gäller att skona miljön?
 Välja ekologiskt/KRAV när jag handlar mat.
 Åka tåg istället för flyg så ofta jag kan.
 Åka så lite bil som möjligt.
 Odla egna grönsaker utan konstgödning.
 Undvika allt som innehåller palmolja.
 Undvika alla sojaprodukter som inte är KRAV-märkta.
 Engagera mig i miljörörelsen.
 Vara medlem i WWF (World Wide Fond).
 Vara medlem i Greenpeace.
 Donera pengar till olika miljöprojekt.
 Välja att äta vegetarisk mat.
 Är det någon mening att göra något??
 Men... vem bryr sig???

Presentation


Tant Grön - filosoferar över ditt å datt!!

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Blogkeen
Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se