Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt!

Inlägg publicerade under kategorin Filosoferar

Av Tant Grön - 28 december 2008 16:36

Så trevligt med oanmält besök - speciellt när det är av mina söner med respektive... Det går lite för långt mellan gångerna att vi träffs samtidigt, så det var ju extra kul att dom dök upp idag. Mina små pojkar som på nåt plötsligt sätt blivit vuxna...


Dagens ämne: mina små barn... 


Jag har, på tal om det, börjat skanna en massa gamla fotonegativ från det barna var små. Det ger persepektiv, kan jag säja, att se alla gamla bilder som delvis är tagna för snart 30 år sen! Tiden den tiden - vart har den tagit vägen? Det var ju alldeles nyss dom var så små... och det är så lätt att glömma att dom varit små ändå, konstigt nog. Men när man kikar på gamla foton påminns man om ett och annat och det ger en annan dimension på dom små liven som nu är vuxna. Jag tycker om att koppla bakåt i tiden just för att det ger mig nya perspektiv på nutiden... Förmodligen är det anledningen till varför jag även släktforskar - men det tar jag i ett annat inlägg!!


Detta med min förtjusning över foton av barna när dom var små, handlar inte om att jag på nåt vis vill att dom fortfarande ska vara små - nej åh nej! Mina barn får absolut bli så vuxna som dom bara kan,  klara sig själva, ha sina egna liv som jag definitivt inte lägger mig i om dom inte ber mig om råd. Jag är förmodligen en sån mamma som kan uppfattas som oengagerad i mina vuxna barn, för den som inte känner mig... men inget kunde vara mer fel. Däremot har jag respekt för dom som vuxna individer och jag tycker själv att vi har god kontakt, mina barn och jag.


Att det sen går långt mellan gångerna som vi träffs allihop, kan ju ses som ett dåligt mått på vår gemenskap, men gemenskap kan man ha på flera olika plan. Den måste inte vara fysisk för att vara verklig... man kan ha god kontakt ändå och en god gemenskap. Att bli glad varje gång man träffs även om det blir sällan, är en viktig barometer för mig. Kvalité före kvantitet... 


Man har inte trevligare än man gör sig!! 

ANNONS
Av Tant Grön - 26 december 2008 10:44

Så är då den glada julen på väg mot sitt slut för denna gång - nu kan vi återgå till vardan och bete oss som folk igen!! Undrar hur många som lånat pengar upp över öronen för att kunna köpa julklappar och som får hålla på till nästa jul för att betala av på lånen... skulle vara inressant att veta. Hur många kan egentligen "rätta mun efter matsäcken" idag? Att köpa sig lycka innebär ofta att det kommer surt efteråt... om man inte har råd med det alltså. Hur fridefull blir julen då?


Dagens ämne: julefrid!


Nåja... jag har en juleby med porslinshus, som jag ställer upp till första advent varje år. Byn har funnits länge, säkert i minst 30 år, men från början var det endast nåt enstaka hus, inte ens en by. Sen har byn vuxit med åren och numera hittar jag rätt typ av hus endast på loppisar: i år blev det tre "nya" hus från Myrorna i Umeå!! Eller egentligen ett stall, ett litet hus och ett kapell. Så nu finns det både kyrka och kapell i min lilla juleby...Utflyttningsvågen har inte drabbat min byn än så länge!!


Förut om åren hade jag värmeljus i husen men har numera dragit in el i byn! Man må ju modernisera lite...  Ingen går nånsin och lägger sig i min by: det lyser dygnet runt! Kyrkan är alltid öppen... Små tomtar håller ständig koll på vad som händer.


Naturligtvis är det lite naivt tänkt, men nog skulle man vilja bo i en sån by va?? Kanske man vill sova ibland såklart men sånt ordnar sig ju...  Friden är oändlig i denna lilla by! Det är i alla fall fridfullt att passera den lite då och då där den står på en bänk i hallen - en symbol över hur man önskar att julen ska vara kanske?



ANNONS
Av Tant Grön - 8 september 2008 18:25

Ja, det är väl det minsta man kan säja - när det gäller mitt bloggande iaf. I övrigt är jag mer aktiv än tidigare och jag må ju säja, att det känns viktigare och bättre. Att få jobba på dagarna, så att man är trött och nöjd på kvällen, det är bra det! Det kan förstås bli lite väl mycket jobbande ibland, men hellre det än för lite. Har man jobbat för mycket kan man vila upp sig - att fixa till tröttheten som uppstår när man är allt för inaktiv är betydligt svårare.


Kanske måste man uppleva arbetslöshet, lång och frustrerande, för att riktigt uppskatta jobb? Jag vet inte, men det kan nog vara så för en del. Själv tillhör jag gruppen "en del", tror jag... när jag tänker efter. Jag har nog inte riktigt uppskattat att ha ett jobb, som jag gör nu... (inte på samma vis som nu, även om jag inte suckat och klagat så värst mycket heller). Kanske beror det på, att jag tillhör den generationen, som aldrig behövt kämpa för att få jobb. Direkt från skolan ut i arbetslivet - dvs från högstadiet! Den som ville, gick gymnasiet men man fick jobb även utan den utbildningen. Själv gick jag en yrkesinriktad linje på gymnasiet eftersom jag visste vad jag ville jobba med. Direkt efter den utbildningen hade jag jobb som varade i över tio år: då sa jag upp mig och fick ett annat jobb. Nemas problemas! Och så var det för många i min generation. Vi var stadgade med stabil ekonomi i 20-årsåldern. Vilken 20-25-åring är det idag? Jo, det finns naturligtvis, men inte i samma omfattning som tidigare, på "min tid".


Att dessutom ha ett jobb som man verkligen vill ha och trivs med - det är finemang det! Det önskar jag att alla skulle ha, eftersom jobbet upptar så många timmar av ens liv. Ve och fasa att ha ett jobb där man otrivs! Grymme värld! Hujeda mig!


Så... trots att jag är inaktiv HÄR, så är jag dessto mer aktiv irl! Just nu...

Av Tant Grön - 10 augusti 2008 14:30

... än sjuk och fattig? Ja, vem vill väl inte vara det? Jag läste idag en insändare som funderade kring hur den borgerliga regeringens politik slår mot folk som är sjuka och/eller arbetslösa. Insändaren hade flera kommentarer från en person som klart och tydligt står på moderaternas sida och anser att vår nuvarande regering har gjort ett fantastiskt jobb på kort tid. Fantastiskt jobb med vad??


Med att massor av människor har lämnat sina A-kassor? Eller kanske för att dom som inte lyckats få jobb inom 300 dagar får 65% i ersättning och hamnar under existensminimum? Kanske det är bra jobb att mängder av sjuka hamnar utanför systemet eftersom dom inte kan återgå till jobb inom 6 månader?


Alltså... det finns säkert en hel del bra i Alliansens politik, men jag ser ändå mer nackdelar än fördelar för gemene man. Förhoppningsvis har jag fel - det är några år kvar innan det blir ett ev maktskifte och borgarna hinner med många förändringar innan dess. Det känns väldigt mycket som att politiken är till för alla som är rika och friska, inte för dom som är sjuka och fattiga... Ättestupan väntar...?


Just för tillfället har jag jobb och visst märker jag på lönen att skatten är lägre, men jag betalar gärna mer skatt för att få behålla den välfärd vi haft för alla. Tyvärr har folk blivit mer och mer egoistiska, solidaritet vet inte många vad det är längre... så synd! Jag är lyckligtvis frisk fast jag är fattig, men jag vill gärna ha en fungerande sjukvård för alla som behöver den. Tanken att vara så sjuk att jag inte kan jobba, men veta att efter 6 månader MÅSTE jag vara friskt, annars...


Likaså vill jag att folk som inte lyckas få jobb ska kunna ha det drägligt ekonomiskt - även medan jag hade fast jobb ville jag det, men ännu mer nu när jag vet hur eländigt det kan vara att aldrig få jobb än hur många man söker. Att dessutom få eländigt lite ersättning gör saken ännu sämre: man blir helt fjättrad till slut. Den som inte upplevt det kan aldrig förstå hur det är! Men om man har lite empati och kan känna solidarietet med andra, finns en chans att man kan ana hur det kan vara.


Fast... huvesaken man är rik och frisk så att man slipper utanförskapet! Hejhopp!

Av Tant Grön - 2 augusti 2008 17:04

Så har det blivit ännu en ny månad och jag är fortfarande kvar i Jämtarnas rike! Trivs gör jag också fortfarande... tyvärr blir det mest bara jobba, äta och sova, men eftersom det är en begränsad tid så funkar det. Nya bekantskaper blir det och det är trevligt, men det är ändå så att människor är rätt lika varann överallt. Vi är nog alla rätt lika varann, trots allt!


Efter många år i servicebranchen på ett eller annat vis, har jag en förmåga att läsa av folk rätt snabbt. Oftast är min första reaktion den som visar sig vara "korrekt", men ibland har jag fel och det har jag fått uppleva redan. Till det positiva! Detta gäller då alltså personer som jag inte har en privat relation till utan mer yrkesmässig eller inte så djup relation. Privat är jag urusel på att tolka människor! Där har jag fel hela tiden... Jag har insett att jag oftast har en för positiv inställning från början, vilket gör att jag blir grymt besviken när sanningen visar sig. Det känns som att jag aldrig kan lära känna nån tillräckligt bra, eller så har jag fel krav på mina nära relationer... Faktum är att det har gått så långt att jag har gett upp! Dom enda jag har en nära relation till är mina barn och några av mina syskon - det är personer som jag känner så väl som man kan känna nån, tror jag.


Men nog om detta... det jag vill ventilera är just hur lika vi människor ändå är varann. Man stöter på alla typer överallt, men det finns alltid nån man känner redan som liknar dom här nya bekantskaperna. Jag är fascinerad av det här! Människors beteende har alltid intresserat mig. Oftast har jag lätt för att komma överens och trivas med folk, men det finns självklart vissa typer som det bara inte funkar med, än hur jag anstränger mig. När jag var yngre hade jag mer tolerans för såna personer, idag har jag ingen tolerans alls - jag anstränger mig inte längre för att försöka gilla dom och jag har inga "krav" på att dom ska gilla mig. Om det är folk jag jobbar med så kan jag fördra dom som arbetskompisar, men vill inte på nåt vis involvera mig i dom som personer.


En typ som jag har väldigt svårt med, är personer som hela tiden pratar om sig själva utan att nånsin lyssna på nån annan. Dom babblar på om allt som kretsar omkring dom, vare sig man är intresserad eller inte. Börjar man prata om nåt, oavsett vad, så har dom alltid nåt personligt att koppla till och så är babblandet igång. Jag klarar inte av det! Efter ett tag slutar jag att prata med såna personer - det är meningslöst att försöka föra nån form av konversation!


En annan typ är personer som inte kan ta till sig befogad kritik eller goda råd - fast det gäller enbart i jobbet, privat ger jag aldrig kritik om inte personer ber om min åsikt! När det gäller jobbet måste man ju ge kritik när nån har gjort fel, dvs verkligen fel, och när jag har mer kunskap än den andre, så att säja. Ofta tyder väl sånt på att personen i fråga har dålig självkänsla och har svårt att tolka kritiken på rätt sätt (dvs inte som kritik utan mer som upplysning eller gott råd), men jobbigt kan det vara, tycker jag, när en person alltid är så. Endera får man väga orden på guldvåg eller så landar kritiken fel hela tiden och man kan hamna i en återvändsgränd som faktiskt kan ge ett hopplöst läge. Jag tröttnar fort även på såna personer...


Personer som pratar både på in- och utandning är också jobbiga! Man vet sällan vad dom egentligen pratar om eftersom dom hoppar från ena ämnet till det andra utan att andas emellan (känns det som)! Såna personer orkar jag oftast prata med ett par gånger max innan jag ger upp...


För övrigt tycker jag nog att dom flesta människor är rätt okej och har nåt att ge. Man får ju vara lite självkritiskt också naturligtvis, men hur det än är så kan man inte gilla alla. Vissa står man knappt ut med nån längre stund, men man får väl försöka undvika såna.


Framför allt så är vi alla mer lika än vi kanske många gånger tror...

Av Tant Grön - 18 juli 2008 18:05

Så har det då gått ännu en månad i Jämtarnas rike. Surjämtar har man ju hört talas om... men finns dom verkligen?


Dagens ämne: surjämtar... finns dom?


Ja, kanske finns dom nånstans, men inte här där jag befinner mig i alla fall. Det kan jag bestämt säja efter att ha jobbat två månader i Jämtland och träffat många infödda Jämtar. Trevligt folk allihop må jag säja! Så varifrån kommer då inställningen att Jämtar är sura? Jag har faktiskt ingen aning, men som nån sa så kanske det kan bero på att Jämtar är envisa... eller? Den som har nån teori om det här kan väl lägga in en kommentar, det vore intressant...


Själv kan jag än så länge inte komma med nån förklaring. Jag har sällan blivit så väl bemött nånstans som här, både när det gäller folk jag jobbar med och möter i största allmänhet. Jag tycker mig märka att det finns en framåtanda hos människor här, som jag inte är van vid från där jag bor annars och detta trots att jag för tillfället bor på en mindre ort, jämfört med min hemort. Att Jämtar är patriotiska är helt säkert, men det ser jag inte som nån nackdel - dom är stolta över sin hembygd! Åtminstone folk som finns i den här delen av länet... Eller kan det vara så att jag är hemmablind på min hemort? Att jag inte ser alla människor med framåtanda och med stolthet över sin hembygd... tja, kanske. Än hur det är med den saken, så är Jämtarna som jag möter här definitivt inga surjämtar - det är absolut helt säkert!


Av Tant Grön - 6 maj 2008 14:01

Så är vi då en bit in i maj… Vårkänslorna spirar lite här och var, inte enbart bland pippifåglarna som skriker sig nästan hesa. Jag hittade en blogg på nätet för ett tag sen som gjorde mig lite, eller mycket förundrad. En blogg där ett par som gillar trekant lägger ut sitt sexliv till allmän beskådan – ja, även med bilder. Min första reaktion var (säjer som Kjell Enhager): Varför då?

Dagens ämne: sexliv på nätet?


Ja, alltså… jag är ingen pryd och hämmad människa när det gäller sex och inte anser jag mig vara fördomsfull heller. Den här bloggen fick mig ändå att allvarligt fundera på hur en del människor är funtade. Vilka behov har man när man fläker ut sitt sexliv på tre, ute på nätet? Ja, jo, alla gör ju som dom vill – det är inte det jag pratar om…


Eftersom jag har ett intresse av människors beteenden, har alltid haft, så blir jag mest nyfiken på, eller intresserad av närmare bestämt (nyfiken har fel klang i sammanhanget), varför man vill göra såhär. Är det bekräftelsebehov? Eller nåt slags behov av att känna sig speciellt, bli populär…? Tjejen var dessutom rätt ung, runt 20 och det gör mig än mer förbryllad. Jag återkopplar genast till mina egna ungdomar såklart och funderar: skulle nån av dom göra såhär? Nä, knappast troligt… sina sexliv vill dom ha för sig själva, tror jag.


Frågan lär bli obesvarad för min del – frågan på varför man fläker ut sitt sexliv i en blogg på nätet alltså… Dom här människorna kanske inte ens vet själva varför dom gör det, eller så är jag helt enkelt för korkad för att begripa :o) Men frågan är:


Skulle DU kunna göra så och i så fall: varför då?

Av Tant Grön - 20 april 2008 21:10

Så är det ännu en solig dag, våren börjar märkas överallt. Igår såg jag Tussilago för första gången - i förrgår såg jag Tofsvipor, Tranor och Svanar. Naturen rustar för att föröka sig! För växter och djur är det rätt ”enkelt” detta med att fortplanta sig och ta hand om sina avkommor: det mesta sker på ett givet sätt. Annat är det för oss människor: vi kan välja hur vi tar hand om våra barn, hur vi fostrar dom och hur vi behandlar dom.

Dagens ämne: föräldraskapets irrgångar!


Ja, irrgångar kan man ju verkligen prata om… En ständig balansgång mellan att bry sig och sätta gränser, vårda och släppa taget, älska men inte förtära. Ingen förälder är perfekt, det finns inga perfekta människor över huvud taget, men man kan ändå vara en klok och medveten förälder, som sätter sig in i hur barn fungerar och vilka behov dom har. Det tycker jag är allas f-b skyldighet, när man väljer att skaffa barn! Barn ber inte om att bli till, dom tvingas till det av oss vuxna som väljer att bli föräldrar.


För att bena upp balansgången lite, tar jag var sak för sig…


Att bry sig! För mig innebär det, att jag bryr mig om mitt barn som INDIVID, att jag tar hänsyn till dess personlighet, kynne och begåvningar. Jag behandlar inte mina barn, om jag har flera, som nån homogen grupp, inte heller som icke-personer medan dom är små. När dom väl är ute i detta liv, så är dom individer i mina ögon och ska bemötas som individer, med respekt.


Att sätta gränser! Hur vill jag att mitt barn ska bli, om jag får önska? Utifrån hur man som förälder sätter gränser formas ens barn… inte helt och hållet naturligtvis: påverkan sker även från andra håll. Däremot kan man göra väldigt mycket under barnens första år i livet, det är jag övertygad om. Det är då man sätter grunden. Rycker man på axlarna åt sin fyraåring som nallar vitkål från grannens trädgårdsland, eller lär man då sitt barn att man inte får ta nåt som nån annan rår om? Det är lätt att rycka på axlarna, eller hur? En liten fyraåring… kan väl inte vara så farligt... För mig är det självklart att den lilla fyraåringen får gå till grannen och berätta vad som hänt, dessutom att be om ursäkt och lova att inte göra det igen.


Att vårda! Där tänker jag på att man vårdar sitt barn utifrån det behov barnet har, inte utifrån sina egna behov. Med vårdar menar jag att ta hand om på olika vis, inte enbart när barnen har gjort illa sig eller är sjuka.


Att släppa taget! När barnen är så stora att dom kan börja klara sig mer och mer på egen hand, då gäller det att släppa taget så sakteliga. Det börjar tidigt, redan före ett års ålder, när barnet börjar med att knipa igen munnen när man försöker mata det med sked. Att då låta barnet själv få stoppa händerna i tallriken, stoppa mat i munnen i sin egen takt, känna på maten med händerna… är ett steg mot självständighet för barnet. Väldigt kladdig, men väldigt bra!

När barnen blir äldre blir det allt fler tillfällen att släppa taget, utan att för den del sluta att bry sig och vårda. Även när barnen har blivit vuxna bryr man sig som förälder, men det gäller att veta skillnaden mellan att bry sig och att lägga sig i.


Att älska! Det är nog ett av det viktigaste: att älska sitt barn förutsättningslöst! Det borde rimligtvis vara självklart, eftersom ens barn är en produkt av en själv, men kanske det inte funkar om man inte älskar sig själv som person när man blir förälder. Att älska sitt barn förutsättningslöst betyder för mig att i alla lägen och alla situationer älska sina barn, oavsett vad dom gör eller hur dom beter sig. Om dom gör nåt som man inte gillar eller vill att om ska göra, kan ändå inte det förändra denna förutsättningslösa kärlek till barnet som person. Man kanske blir rosenrasande på ett beteende, men viktigt är att skilja på just det specifika beteendet och barnet som person. Många vet inte skillnaden tyvärr.


Att inte förtära! Lika viktigt som att älska sina barn förutsättningslöst är det att inte förtära dom. Att inte göra sig så oumbärlig som förälder, att barnet inte har en chans att klippa navelsträngen ordentligt. Det är svårt att bli vuxen då…


Ungefär så är min grundinställning till att fostra barn och jag tycker att det har funkat rätt bra. Jag brukar ofta säja när föräldrar klagar på sina barn: man får dom barn man förtjänar! Och jag håller fast vid att jag har rätt… Mina egna barn är bevis nog! :o)

Translate

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad är viktigast rent konkret för dig när det gäller att skona miljön?
 Välja ekologiskt/KRAV när jag handlar mat.
 Åka tåg istället för flyg så ofta jag kan.
 Åka så lite bil som möjligt.
 Odla egna grönsaker utan konstgödning.
 Undvika allt som innehåller palmolja.
 Undvika alla sojaprodukter som inte är KRAV-märkta.
 Engagera mig i miljörörelsen.
 Vara medlem i WWF (World Wide Fond).
 Vara medlem i Greenpeace.
 Donera pengar till olika miljöprojekt.
 Välja att äta vegetarisk mat.
 Är det någon mening att göra något??
 Men... vem bryr sig???

Presentation


Tant Grön - filosoferar över ditt å datt!!

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Blogkeen
Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se