Ja, det händer ju några gånger under livets gång att man hamnar i nya faser: man flyttar hemifrån, börjar jobba, skaffar familj, skiljer sig... osv. Många av oss upplever liknande händelser i livet och allt påverkar oss, på ett eller annat vis. Att flytta hemifrån är ju en stor händelse: man går från barn till vuxen... kanske skaffar familj och barn, hus... En del bor kvar där man är född och uppvuxen - andra flyttar till annan ort, kanske långt hemifrån och rycker upp rötterna ordentligt. En del av dom som flyttar återvänder efter några år till barndomsplatsen... kanske som pensionärer. Det finns alla varianter på det här.

Själv flyttade jag hemifrån när jag var 17 och har inte återvänt sen dess. Till en början bodde jag några mil hemifrån, i  närmsta stad där jag utbildade mig till mitt första yrke. Därefter fick jag jobb på annan ort, lite längre hemifrån och blev kvar där - det är nu över 35 år sen! På den tiden var det här en okänd plats, med dåligt rykte bland mina kompisar hemmavid. Inte kunde jag väl mena allvar med att flytta hit?? Joda, jag hade ju fått jobb... och sen blev jag kvar. Det var jobbigt från början eftersom jag inte kände nån här, men via jobb och fritidsintressen lärde jag känna ganska mycket folk och fick en hel del vänner och bekanta. Sen blev det barn som i sin tur genererade fler vänner och bekanta via dagis och skola och fritidsaktiviteter. Under vissa perioder hade vi ganska mycket umgänge med olika vänner och bekanta och även till stor del min egen familj.

Men jag har nog alltid haft lite svårt för att dra människor allt för nära - är nog lite enstöring i grunden: en social enstöring! Genom åren har bekantskapskretsen krympt: allt eftersom barna har blivit mer och mer självgående och mycket pga att jag blev av med mitt jobb för några år sen. Den här stadiga bekantskapskretsen av föräldrar och arbetskamrater har upplösts. Mina egna fritidsaktiviteter har också minskat och då även sociala kontakter via den vägen... Jag har under en period varit extremt socialt uttröttad! Det enda som har funkat har varit det självskrivna via mina barn: deras respektive och även till viss del kompisar. I övrigt har min ork för socialt umgänge varit noll - endast dom perioder jag har jobbat och haft jobbarkompisar har den biten funkat, men privat har jag varit extremt sellektiv under senare år. Visst har jag umgåtts med människor utanför familjen (dvs mina egna barn med resp), men jag har valt umgänge väldigt bestämt och umgåtts endast med människor som verkligen har tillfört mig nåt. Övriga har jag fullständigt ratat... Ibland har det känts alldeles förskräckligt hemskt - ibland har det känts helt underbart! Men jag inser att orsaken till det här är, att jag har haft det extremt jobbigt under ganska många år och den här selekteringen har varit ren självbevarelsedrift. Man måste faktiskt inte umgås med folk man inte gillar, om man inte vill! Man får faktiskt vara så asocial som man själv vill och mår bra av.

Men om då flytten hemifrån är en stor förändring, finns det även en annan förändring som är enormt stor: när ens egna barn flyttar hemifrån! Ja, det gick ju bra medan nån av barna fanns kvar, men när siste man lämnar boet blir det en riktig helomvändning. Åtminstone har det varit så för mig och jag anar att jag inte är ensam om den upplevelsen. Kanske blir det extra extremt när man är ensamstående som jag, men jag vet ju om par som skiljer sig sen sista ungen lämnat boet och man plötsligen inser att det man hade gemensamt var barnen. Min upplevelse är att helt plötstligt har man inget gratis längre: inga kompisar som travar in och ut i lägenheten, ingen musik som dunkar på vare sig man vill eller inte... ingen mat som måste fixas, tvätt som måste tvättas, städning som måste göras... osv just för att det finns en ungdom i huset som man inte alltid är överens med. Helt plötsligt gör jag som jag vill, med allt. En ytterst konstig känsla efter att under mer än 30 års tid alltid haft nån eller några att ta hänsyn till - människor och djur. Det tog ett bra tag innan jag "fattade" vad som hade hänt... att en helt ny känsla hade drabbat mig. Jag som är uppvuxen i en stor familj där man aldrig fick vara ensam och sen haft egen familj med allt vad det innebär av aktiviteter och umgänge - "helt plötsligt" var jag helt ensam. Inte övergiven, men helt ensam i mitt hem. Det var en effekt som jag inte var beredd på... och det har tagit ganska lång tid innan allt har landat ordentligt i mitt medvetande: jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som egentligen har hänt. Visst har jag ju hört föräldrar som ojjat sig över hur hemskt det är när barna flyttar hemifrån, men jag har inte rikigt förstått det... Barna finns ju kvar, man kan träffa dom när man vill osv osv... Men när yngste sonen flyttat och verkligheten hann ikapp mig - att det blir så otroligt tomt eftersom det även handlar om alla kompisar och andra... ja, då förstod jag. En ytterst skum känsla som jag aldrig upplevt förut...

MEN... som den pragmatiker jag är ramlar jag inte ner självömkansgropen utan tar naturligtvis tag i problemet, även om det har tagit lite tid (eftersom jag inte riktigt lokaliserat anledningen till mina reaktioner förrän på senare tid). Ytterligare en anledning till denna förvirrade period har varit väntan på jobbesked som hade inneburit flytt till Jämtland - en hängande fundering över var jag skulle hamna. Var ska jag bo? Under ganska lång tid har jag mentalt hängt i luften och jag kan säja ärligt att sånt är jäääävligt jobbigt!

Men en ny fas i livet väntar nu och det känns väldigt bra. Det är en skön känsla att livet inte är så inrutat att jag inte kan tänka mig flytta, trots att jag är i den åldern när många riktigt rotat ner fötterna på ett ställe och inte för sitt liv kan tänka sig byta bostadsort... Skönt att jag inte har så många vänner här på orten, att jag inte har ett jobb som tvingar mig kvar, att mina barn finns på andra orter i landet - skönt att ha friheten att kunna börja om på ny kula, lära känna "nya" människor, börja med aktiviteter på "nytt" ställe och kunna känna att det är riktigt, riktigt roligt! Och det roligaste av allt: att få återta den vardagliga kontakten och det vardagliga umgänget med min vuxna dotter! Ett umgänge som vi haft en "lucka" på under ganska många år nu... ett umgänge som nu kommer att ligga på en vuxen nivå: inte som mamma och dotter lika mycket som förut. Känslan av att det aldrig är för sent för nåt, oavsett vad det är, är otroligt energigivande.

Vetskapen om att man aldrig ska ge upp är just nu bekräftad!

Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta!
(Kinesiskt ordspråk som har följt mig under många år.)

 

Inger

13 november 2009 19:16

Oj oj ojjjj va lika vi tänker där, precis så skulle jag ha uttryckt mig. Hoppas ni har de gott du och din"sambo! Leeroy, här mår vigott i vinterfrosten. Har nog glömt att berätta att Leeroy blivit morfar till trillingar som nu är två veckor gamla. Kram på dig

http://www.beardrex.se

 

Tant Grön

14 november 2009 07:59

Ja, va kul med kissebarn!! Han blev lite mallig när jag berättade... :o)

Kram på er!

http://agronomefilosofa.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En intressant intervju för den som har tid och lust. Det kan vara vettigt att höra vad Putin har att säja och läs gärna även kommentarerna till videon. Får hoppas att den får ligga kvar annars finns den även på Rumble.   Tucker Carlson Interviews...

Vi har ju överlag blivit itutade att grönsaker, frukt och bär, rotsaker osv är bra för oss människor för att vi ska få i oss tillräckligt med näring, fibrer osv. Faktum är att väldigt många växter av allehanda slag är giftiga. Alla Solanumväxter är e...

Belgiens bönder trappar upp protesterna!      Dramatic Scenes At EU Parliament      ...

Izabela om bondeprotesterna runt om i Europa (utom i Sverige!): No Farmers - No Food - No Future     Farmer's protest in Europe - CNN     ...

I denna video pratar Izabela om krigen under jorden, i tunnlar som finns överallt på vår Jord och som många har pratat om under flera år nu. När det gäller tunnlar under haven som kanske känns helt omöjligt att tro på, får man tänka att för många tus...