Flanören...

12 oktober 2009 16:39

Jag håller fullständigt med dig.

Kommer ihåg när sonen sa. att han skulle passa barnen för att mamman skulle iväg på något.
Dotter reagerade som en Reptil:
Anders, man passar inte sina egna barn!.

Tant Grön

12 oktober 2009 19:19

Det som förvånar mig mest är att pappor fortfarande "passar" sina egna barn - hade ändå trott att unga pappor idag skulle ha annan inställning... Konstigt att inställningen fortfarande finns kvar - för mig känns den som en fossil!

Och din dotter har ju rätt: man passar faktiskt inte sina egna barn! :o) Fast jag tror tyvärr att även mammorna ofta anser att papporna är barnvakter åt sina egna barn, så förändringen ligger inte enbart hos papporna.

Fadren

22 oktober 2009 11:30

Jag irriterar mig också på att pappor är "så duktiga" när dom tar hand om barn och hushållssysslor. Jag har dock lite annorlunda infallsvinkel än din. De gånger jag hört ovanstående kommentar har den aldrig kommit från en man, det har alltid varit en kvinna som fäller den. Jag ser det som ett totalt idiotförklarande av männen/papporna. "Han är en så duktig förälder TROTS att han är en man!"
Det här synsättet på männen som en sorts andra klassens förälder har nog i många fall blivit en självuppfyllande profetia. Man måste var stark och beslutsam för att orka möta detta ständiga ifrågasättande av ens kompetens som förälder. Vissa pappor som jag talat med om detta orkar helt enkelt inte med att ständigt bli undan skuffade från föräldrarollen av sina barns mor, och har därför periodvis stigit åt sidan för att undvika konflikter.
Jag stöter själv på detta synsätt dagligen då mina barns mor alltid talar om vad "hon" väljer åt sina barn, hur "hon" uppfostrar sina barn et.c även när hon talar med mig.
Jag har alltid sett som självklart att vi båda är våra barns föräldrar i lika stor utsträckning.
Att vara tillsammans med sina barn är det största.
Att "ta hand" om sina barn är därför inte lika mycket en förpliktelse, ett ansvar och ett hårt arbete som det är en välsignelse. Alla föräldrar har "rätt" att vara med sina barn och ta del i deras liv.

Ett litet exempel på synen på mamman kontra pappan från min egen verklighet är att mina barns mor fick komplimangen "Åh du är en så duktig mamma, dina barn har alltid rätt kläder på sig!" av personalen på dagis. Det var alltså underförstått hon som hade huvudansvaret för våra gemensamma barn. Detta skall läsas mot bakgrunden att det i 9 fall av 10 är jag som lämnar på dagis, ergo jag som väljer barnens kläder på morgonen. Det antogs alltså att jag enbart stod för leveransen av barnen, och att modern hade huvudansvaret för allt annat.

Det går säkert att dra växlar på att detta är "sårad manlig stolthet" och "fånigt att reagera så kraftigt på något så bagatellartat", men detta är tyvärr det synsätt som är förhärskande i samhället. Jag möter det gång på gång på gång i olika sammanhang.
Så trots att jag tar minst lika stort ansvar för våra barn som deras mor så möts jag ofta av attityden att jag "passar" mina egna barn, och jag rättar alltid den som har den inställningen. Då jag anser mig ha lika stor rätt att vara mina barns förälder som deras mor har.
Tyvärr orkar inte alla pappor ta den striden...

Fadren

Tant Grön

22 oktober 2009 12:05

Jag förstår precis, Fadren och som jag sa så ser man på sånt här från olika håll. Mammor har liksom ofta "äganderätten" till barn och jag kan ärligt känna igen mig själv där till viss del (nu är mina barn vuxna), men jag har nog mest retat mig på det tas för givet att man som mamma ska vara en bra förälder medan pappor kan bete sig lite hur som helst utan att nån reagerar nämnvärt.

Att det även är som du säjer är jag fullständigt övertygad om. Attityden utifrån är helt galen och jag förstår att inte alla pappor orkar fajtas mot den. Tyvärr. Många barn skulle må mycket bättre om papporna vore lika självklara i deras liv som vad mammorna är. Ibland är det mammorna som rår för att det inte är så, ibland är det papporna själva.

Oavsett anledning är det lika illa.