Imorse åkte den unge herrn ut ur sovrummet! Hur gosig och mysig han än må vara så stör han mig alldeles för mycket, därför blir han hädanefter utestängd från sovrummet på nätterna. Gosa får han göra dagtid!!

F ö funkar det utmärkt! Både igår och idag har jag lämnat honom ensam och det har gått hur bra som helst. Korta stunder bara men ändå… det funkar. Han sover rätt mycket dagtid, allra helst under lakanet i min säng! Men vaknar till mellan varven och gör några tjurrusningar i lägenheten, busar med den fina musen han fick (den gillar han, Linnéa!) eller bara springer fram och tillbaka med full fart. Snacka om att roa sig själv!

Idag har han även suttit i solen i sovrumsfönstret där jag gjort en utsiktsplats åt honom! Så nog känns det som att han har det rätt bra här med mig…

En nyvaken Leeroy

Ja, det har på nåt sätt blivit så, att vi människor inte får vara ledsna eller deppiga längre – alla ska vara så effektiva och duktiga på alla sätt och vis. Istället äter fler och fler antidepressiva mediciner för att hålla humöret uppe!

Dagens ämne: våga vara deppig…

Men frågan är: är det normalt att alltid vara på bra humör och att sträva efter att vara så himla lycklig hela tiden? Skulle inte tro det… Människan har aldrig varit enbart lycklig och på gott humör. Vi behöver nog våra depparperioder för att ladda om och ta nya tag emellanåt, likaså perioder av sorg när vi mist en nära anhörig eller vän eller gått igenom en skiljsmässa t ex. Även perioder av trötthet när vi har fått barn och inte får sova i nån ordning… Inte kan man ju vara på topp då!!

Tyvärr tvingas folk idag till att alltid ligga på topp: man ska vara effektiv på jobbet och hemma och på fritiden och gudarna vet när… Vi ska vara duktiga medarbetare, arbetskamrater, föräldrar, träningskompisar osv osv. Men… det går ju inte ihop!! Inte utan att det straffar sig i alla fall…

Läste för ett tag sen om SMÅ barn som är stressade pga att dom aktiveras alldeles för mycket redan från spädbarnsåldern! Det är skrämmande! Föräldrarna aktiverar sina spädbarn med babysim och andra aktiviteter, när i själva verket små barn enbart behöver umgänge med sina föräldrar och eventuella syskon. Att t ex få sitta i en babysitter på köksgolvet och titta på när resten av familjen rör sig i rummet räcker långt åt ett litet barn på några månader.

Men vårt samhälle är idag uppbyggt så, att man ska vara aktiv som en överenergisk hamster!! Med den följden att fler och fler måste äta antidepressiva mediciner för att orka med… Man kan hålla sig för skratt!!

Faktum är att deppighet kan vara kreativt! Det gör att man varvar ner, funderar på hur man ska bli pigg och rask igen, hittar nya vägar till att må bra… osv. Naturligtvis handlar det inte om djupa depressioner utan om "vanlig" melankoli då man känner sig låg och kanske vill vara för sig själv eller inte har lust att göra sånt man annars pysslar med. Man kanske inte orkar vara riktigt social… Jag kan ju tänka att om vi skulle acceptera det här hos varann vore det inget problem att vara deppig under kortare perioder. Kanske skulle vi till och med stötta varann vid såna tillfällen, vem vet?

Vågar DU vara deppig?

Ja jag hittade en sida på nätet idag som jag bara MÅSTE länka till:

Broarne - lantliv som livsstil!