Så trevligt med oanmält besök - speciellt när det är av mina söner med respektive... Det går lite för långt mellan gångerna att vi träffs samtidigt, så det var ju extra kul att dom dök upp idag. Mina små pojkar som på nåt plötsligt sätt blivit vuxna...

Dagens ämne: mina små barn... 

Jag har, på tal om det, börjat skanna en massa gamla fotonegativ från det barna var små. Det ger persepektiv, kan jag säja, att se alla gamla bilder som delvis är tagna för snart 30 år sen! Tiden den tiden - vart har den tagit vägen? Det var ju alldeles nyss dom var så små... och det är så lätt att glömma att dom varit små ändå, konstigt nog. Men när man kikar på gamla foton påminns man om ett och annat och det ger en annan dimension på dom små liven som nu är vuxna. Jag tycker om att koppla bakåt i tiden just för att det ger mig nya perspektiv på nutiden... Förmodligen är det anledningen till varför jag även släktforskar - men det tar jag i ett annat inlägg!!

Detta med min förtjusning över foton av barna när dom var små, handlar inte om att jag på nåt vis vill att dom fortfarande ska vara små - nej åh nej! Mina barn får absolut bli så vuxna som dom bara kan,  klara sig själva, ha sina egna liv som jag definitivt inte lägger mig i om dom inte ber mig om råd. Jag är förmodligen en sån mamma som kan uppfattas som oengagerad i mina vuxna barn, för den som inte känner mig... men inget kunde vara mer fel. Däremot har jag respekt för dom som vuxna individer och jag tycker själv att vi har god kontakt, mina barn och jag.

Att det sen går långt mellan gångerna som vi träffs allihop, kan ju ses som ett dåligt mått på vår gemenskap, men gemenskap kan man ha på flera olika plan. Den måste inte vara fysisk för att vara verklig... man kan ha god kontakt ändå och en god gemenskap. Att bli glad varje gång man träffs även om det blir sällan, är en viktig barometer för mig. Kvalité före kvantitet... 

Man har inte trevligare än man gör sig!!