Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt!

Alla inlägg under mars 2008

Av Tant Grön - 31 mars 2008 16:39

Så har då en ny vecka börjat... Jag tänker inte skriva just nåt idag, endast visa en bild. Tulpaner är mina favoritsnittblommor, inte året runt utan just denna tid på året - tulpaner är vår! Och även vissna tulpaner kan vara vackra...

ANNONS
Av Tant Grön - 30 mars 2008 17:49

Så är denna helg över – tiden ilar! Eller som Birger Norman skriver: ”ti’n ä sôm en spärkar i utförsbacke, pa blåhälka – dä lôn int å räbbe!” (För alla icke invigda= tiden är som en sparkstötting i utförbacke, på ishalka: ingen mening att bromsa!)

Fast nu är det ju sommartid så spärkar’n kan vi ställa undan!


Funderingar ställs däremot aldrig undan, inte hos mig i alla fall. Läste i senaste numret av Illustrerad Vetenskap om hur människor blir bödlar och utför handlingar som dom aldrig kunnat tänka sig utföra, pga grupptryck.


Dagens ämne: ingen kan vara en söt gurka i en ättikslag!


Artikeln i Ill Vet tar upp ett experiment som gjordes 1971 och kallades Stanford Prison Experiment. Det utfördes av Philip Zimbardo och demonstrerade hur lätt det är att få människor att göra saker, som dom aldrig skulle ha trott sig kunna göra. Man drar även klara paralleller mellan experimentet och det som hände i Abu Ghraib. I båda fallen såg vakterna fångarna inte som individer utan som anonyma objekt, enligt artikeln. Det rådde anarki – vakterna lämnades utan tillsyn och klara instruktioner.


”En viktig drivkraft bakom terror som utövas i grupp är paradoxalt nog behovet av ett skydd mot tankar om döden” – citat ur artikeln. Enligt Philip Zimbardo är det omöjligt att bekämpa fenomen som tortyr, självmordsattentat och folkmord, om vi inte har förstått socialpsykologins makt.


Intressant artikel må jag säja… läs: www.illvet.com


För att plocka ner det här beteendet på mer normal nivå, så kan man ju se varje dag hur människor påverkas av grupptryck. I alla möjliga situationer… Mobbing skulle förmodligen inte förekomma om vi inte påverkades av grupptryck. Inte heller situationer när folk sparkar ihjäl nån som redan ligger medvetslös på marken… Gruppvåldtäkter är ytterligare en sån situation när grupptrycket tar över.


Men man kan ju undra hur det kommer sig att vissa har så lätt för att bli påverkade av grupptryck medan andra har en förmåga att hålla sig utanför. Jag är själv allmänt emot grupptryck öht och står ofta utanför många situationer där man har behov av gruppstöd eller utsätts för grupptryck: det behöver ju inte alltid handla om våld. I min ungdom var jag med om att utsätta en person för mobbning, förmodligen en hämnd för att jag blivit mobbat själv, eller på den tiden hette det inte mobbning – man retades! Vi var inte så gamla, det var före tonåren… men jag kan skämmas för det än idag! Hur kunde jag vara så elak? Det var ingen allvarlig mobbning, vi jävlades och retades men jag skäms ändå. Jag borde ju ha vetat bättre som själv blivit utsatt för det…


Tyvärr är det många som inte ens inser hur elaka dom är och hur det påverkar deras offer. Avsaknad av empati är naturligtvis den största bristen: man kan inte tänka sig in i hur det skulle vara att själv bli utsatt för vad det nu är… att fått lära sig tänka och ha ett eget omdöme är nog bland det viktigaste i sammanhanget.


Hur gör DU för att förbli en söt gurka i en ättikslag?

ANNONS
Av Tant Grön - 29 mars 2008 05:42

Så är det då helg… igen! Och sommartiden gör sitt intågande, åtminstone när det gäller klockan. I praktiken ser det annorlunda ut…

Mina funderingar idag rör sig kring relationer och främst då alla former av kontaktsökande där så många verkar vilja ha allt annat än en seriös, stadig relation.


Dagens ämne: kravlösa relationer!


Vad är en kravlös relation? Jag menar… det är svårt att inte ha några krav alls på en relation. Ändå är det många, många som söker just detta: en relation helt utan krav, en relation där man träffs när behovet finns. Vilket behov? Och vilkens behov? Vem styr i en sån relation? Tanken är naturligtvis att båda ska styra och att man ska kunna träffas när nån av parterna i relationen har ett behov av att träffas. Men hur ofta funkar det? Och varför finns det så stort behov av att ha kravlösa relationer? Det känns som att människor inte orkar engagera sig i en annan person längre, att sexbehovet styr och det här gäller ju även personer som har stadiga relationer redan dvs gifta, sambos, särbos osv. Trots att man har en partner vill man ändå ha en sexrelation på sidan om…


Jag har själv provat alla möjliga varianter av kontaksajter på nätet (även andra typer av kontaktforum) genom åren och min uppfattning är, att majoriteten av medlemmar oavsett typ av sajt/forum, söker kravlösa förhållanden. Förhållanden där man knullar av sig och går hem… typ. Inga förpliktelser, inga krav, inga känslor, inget engagemang… som en tom burk! Men det funkar ju inte i längden: vi människor är inte funtade så, att vi kan stänga av känslor hur som helst. Eller? Nä…


Sen detta med kravlösheten: vad innebär det rent konkret? Anarki? Var och en gör precis som den vill? Det funkar ju inte heller… För att få till en relation så måste man vara minst två personer. Två viljor, dubbla behov. Om man inte har några som helst krav, hur ska man då göra? Om jag är sugen att träffas en tisdag men min partner, som jag har denna kravlösa relation med, jobbar eller måste hämta barn på dagis eller ska på bio med sin fru… då funkar inte det här: man kan inte träffas när nån av parterna har behov av det. Alltså blir det krav… Det måste bli när båda kan… och vill… samtidigt.


Kravlösa relationer är en utopi! Tack och lov… Men det låter ju väldigt ansvarsfritt och okomplicerat att inte ha några krav på varann. Kanske kan det funka om den ena partnern alltid ”ställer upp” när den andre vill, men även då faller kravlöshetskravet enligt mitt sätt att se det. Då blir det ett envägskrav från den som styr dvs den som förväntar sig att den andre partnern alltid ska ställa upp. Fast förmodligen anser den styrande partnern att den andre ställer upp av fri vilja, alltså finns inga krav… men utan detta så blir det ingen relation, därför finns det ändå ett outtalat krav.


Rätta mig om jag har fel!

Av Tant Grön - 27 mars 2008 18:05

Så är det snart helg igen... Själv är jag lycklig över att inte vara förälder till nån av ungdomarna som körde av vägen i påskhelgen, ungdomar i samma ålder som min yngste son. Jag känner förtvivlan när jag tänker mig in i den sitsen: att vara en förälder som mister sitt barn... Förutom att en av ungdomarna avled så var det fyra som blev mer eller mindre allvarligt skadade - alla mellan 16 och strax över 20. Det är många inblandade i den olyckan om man tänker på varje persons familj (föräldrar, syskon, mor- å farföräldrar osv) och på deras vänner, vänners vänner, bekanta...


Dagens ämne: när döden knackar på...


För några år sen omkom en nära vän till ett av mina barn, en vän som var som barn i huset hos oss under några år. Vi har inte riktigt hämtat oss än... för att inte tala om mamman som inte har fler barn. Jag brukar träffa henne ibland... livet är för djävligt! Hon kan t ex aldrig få barnbarn - det lider hon särskilt av nu, när alla kompisar till hennes barn börjar vara vuxna, skaffa familj och barn. Så när andra tror att sorgen är över, att allt återgår till det vanliga, då börjar det verkliga jobbet: att hitta tillbaka till livet igen... att ständigt sakna den man mist och ändå försöka fortsätta leva. Men inget blir som förut och även om sorgen bleknar så försvinner aldrig saknaden, man måste lära sig att leva med den. Jag har själv mist föräldrar och syskon, tanken att mista ett barn är för mig helt obegripligt omöjligt att stå ut med...


Man kanske ska tänka på det nån gång ibland, när det känns som att barna mest är en belastning?


Jag såg ett program för ett tag sen, på TV2 tror jag... om en karl som blev intagen av en "ande", kommer inte ihåg namnet men han levde nån gång på 1700-talet om jag inte fattat fel. Den här "anden" kallade mannen för instrument: han använde honom för att kunna prata med oss som lever nu. Det var ett mycket intressant program - inget flum, utan fullständigt trovärdigt. Jag är ju dessutom själv övertygad om att man hamnar i en annan dimension när man dör och den här "anden" pratade om att man hamnar på en annan frekvens vilket är samma sak. Han pratade också om att vi levande gör fel som är rädda för döden... Vi borde "gå med döden vid vår sida" dvs vara medvetna om att varje dag kan vara vår sista dag i detta liv - att vi ska göra sånt som är viktigt för oss osv... Han menade att om vi kunde lära oss det här, att gå med döden vid vår sida istället för att vara rädda för döden, då skulle vi leva ett rikare liv. Jag kan inte annat än att hålla med! Att inte ta för givet att man har all tid i världen utan inse att idag kan vara sista dagen man lever... Ja, det låter ju förskräckligt egentligen och det går ju inte att tänka så varje dag, men man kan ändå har det i bakhuvudet. Det blev väldigt påtagligt igen det här, i Påskhelgen när en 20-åring omkom och fyra skadades allvarligt... i min närhet vill säja.


Vad skulle vara viktigt för dig om du visste att idag är din sista dag i livet?

Av Tant Grön - 26 mars 2008 06:52

Så är då veckan igång... och snart slut! Igår blev jag fundersam igen över hur en del människor beter sig. En person hade blivit bjuden av sin sambo på en resa (dom här två personerna har nu flyttat isär) och ex sambon krävde tillbaka pengarna för resan! Personen ifråga har betalat... fast det egentligen inte finns ekonomi för det. Man blir brydd...


Dagens ämne: att låta sig trampas på!


Ja, det är lite av den den här personen ifråga gör - låter sig trampas på! Det finns mer som bekräftar det just kring den här personen... Varför tillåter man sånt? Jag kommer nog aldrig riktigt att fatta det - det finns ju ganska många som beter sig på det här viset. Sen är det en jäkla gnällande över hur illa andra behandlar en, det blir martyrskap - så tragiskt. Naturligtvis är det ju illa att nån beter sig som en idiot emot en, men man kan ju faktiskt säja ifrån. Varför betala en resa man har blivit bjuden på t ex? Och sen beklaga sig över det... Jag kanske är en hård människa, men jag tycker nog att sånt beteende är ganska hjärndött.


Ofta är det nog konflikträdsla som ligger bakom sånt här beteende: istället för att ta en fight for your rights, så viker man sig, låter sig trampas på, mår dåligt och beklagar sig till omgivningen över hur illa behandlad man blir. Man tar själv smällen, så att säja... Det omvända vore naturligtvis att stå på sig: bjudet är bjudet, för att spinna vidare på resan... självklart med risk för att det blir ett herrans liv! Men jag upplever för det mesta att det är värt det - man mår bättre sen, behöver inte känna sig trampad på plus att man eliminerar risken för att behöva uppleva det igen: man genererar respekt faktiskt! Kanske förlorar man en "vän" men för att relatera till en uttryck som jag gillar: med såna vänner behöver man inga fiender!


Tänk på det nästa gång du tänker låta nån trampa på dig!

Av Tant Grön - 24 mars 2008 19:57

Så är då denna Påskhelg till ända! Inga festande grannar inatt och strålande sol heeeele dan idag... Kan det bli bättre?


Dagens ämne: att vara lycklig över det lilla!


Kan du vara lycklig över det lilla? Över att solen lyser, att du har möjlighet att gå ut i det vackra vädret utan problem... Att kunna ta på sig ytterkläderna och skorna, öppna dörren och kliva ut i den friska luften, solskenet och den vackra naturen. Fast egentligen är det inte så litet - det är stort! Men dom flesta av oss tar det nog för givet, eller hur? Kanske borde vi ta oss en tankeställare lite oftare och föreställa oss att vi t ex inte kan gå, sitter i rullstol... eller har nåt annat handikapp som gör det svårt att ens öppna dörren för att komma ut. Det finns många människor som är i den sitsen... undrar vad som gör dom lyckliga?


Vad är då det lilla? För mig kan det vara t ex när min Hoya i köksfönstret öppnar sina första blommor i en klase: en Hoya Australis med benvita, hårda blommor som verkligen ser ut som att dom vore gjorda av porslin. Varje blomma är perfekt formad, med den lilla röda stjärnan i mitten... Jag blir lika lycklig varje gång Hoyan blommar!

Kan man träna sig att vara lycklig över det lilla? Jag är övertygad om att alla kan det...


Idag läste jag ett visdomsord: "den som vill försöka bli lycklig ska inte lägga an på att öka sina tillgångar utan på att minska sina krav!"


Det kan väl vara nåt att fundera över i dagens materialistiska tillvaro?


Av Tant Grön - 23 mars 2008 08:27

Så är det då söndag, påskdagen... Grannarna hade fest igår och spelade hög musik mitt i natten, från kl två till framåt halv fem sisådär - hur tänker man när man bor i hyreshus och gör sånt? Jag förstår det inte...


Dagens motto, eller jag ska ändra det till dagens ÄMNE (ordet motto har ju en bestämd innebörd): att visa hänsyn!

Tänker närmast på mina grannar, nyinflyttade ungdomar som inte själva begriper att man inte kan spela musik mitt i natten, så högt att det vore som att jag själv spelade i min egen lägenhet.

Hur mycket hänsyn ska jag ta till dom, när det gäller att säja till? Det är inte första gången det händer, men värsta... Ska dom få en chans eller ska jag anmäla direkt? Det känns som att dom har överskridit gränsen för vad som kan anses acceptabelt och att en anmälan till hyresbolaget är det enda rätta. Vem av oss ska ta största hänsyn - dom till mig, som blir väckt mitt i natten av dundrande musik eller jag till dom för att dom är unga och oförståndiga? Just nu känns det som att jag inte har lust att ta nån hänsyn alls till dom... När man väljer att bo i hyreshus, så förbinder man sig automatiskt att ta hänsyn till sina grannar. Klarar man inte av det så får man se till att bo så till, att ingen blir störd. Det är för mig en självklarhet.


I andra sammanhang kan det här med att visa hänsyn vara mer otydligt och godtyckligt. Man väljer själv var man sätter ribban. Ibland kan jag uppleva att en del människor kräver mer hänsyn än andra, för att slippa bli sårade. En del föräldrar anser att man ska visa hänsyn till deras barn, just för att dom är barn, oavsett hur dom beter sig. Äldre människor kan kräva hänsyn just för att dom är äldre... Ibland blir det här kravet på hänsyn ett sätt att slippa konflikter, att dra fördelar, att få uppmärksamhet... bl a.

Rent allmänt borde vi kanske visa mer hänsyn till varann än vad vi ofta gör - till personer med dyslexi, som skriver så man knappt begriper... till människor som drabbats av olika sjukdomar och inte fungerar "normalt", som behöver mer tid och hjälp än fullt friska, fungerande personer... till personer som drabbas av depression och inte orkar med livet... Det finns många fler exempel, men det kan vara svårt att veta när det är bäst lämpat att visa extra hänsyn eller hänsyn öht.

Livet är hårt, tillvaron är hårdare, konkurrensen om plats i tillvaron kan vara ännu hårdare... Vem behöver tas hänsyn till? Ska jag ta hänsyn till mig själv och min plats i tillvaron i första hand? Och vad betyder ordet hänsyn?


Det tål att funderas på, tror jag!  

Av Tant Grön - 22 mars 2008 09:21

Så har då den långa fredagen passerat utan större problem. Tanken att det inte alltid är positivt att vara positiv har gett mig en lite nyare syn på tillvaron, det känns befriande! Det är inte alltid positivt att vara positiv!! Underbart!!


Dagens motto: lägger man ut ballan åt räven så får man vara beredd på hugg!


Ja, jag funderar en del på det här... att många har svårt att ta kritik, trots att man ber om en åsikt. Det är ganska vanligt tycker jag, i alla möjliga sammanhang där människor exponerar sig för varann. Fick en fråga häromdan, ang vad jag tyckte om en sak, och gav ett ärligt svar. Personen i fråga blev harmsen... ska inte närmare gå in på det! Men VARFÖR? Varför utsätter man sig för risken att få ett svar man inte vill ha, om man inte kan ta det? Har folk överlag så dålig självkänsla att man inte tål kritik?


Överraskningarnas tid är inte förbi!


Kenneth har namnsdag - GRATTIS alla Kennethar jag känner! 

Translate

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad är viktigast rent konkret för dig när det gäller att skona miljön?
 Välja ekologiskt/KRAV när jag handlar mat.
 Åka tåg istället för flyg så ofta jag kan.
 Åka så lite bil som möjligt.
 Odla egna grönsaker utan konstgödning.
 Undvika allt som innehåller palmolja.
 Undvika alla sojaprodukter som inte är KRAV-märkta.
 Engagera mig i miljörörelsen.
 Vara medlem i WWF (World Wide Fond).
 Vara medlem i Greenpeace.
 Donera pengar till olika miljöprojekt.
 Välja att äta vegetarisk mat.
 Är det någon mening att göra något??
 Men... vem bryr sig???

Presentation


Tant Grön - filosoferar över ditt å datt!!

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26 27
28
29 30
31
<<<
Mars 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Blogkeen
Följ Tant Grön - filosoferingar över ditt å datt! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se